Beurk! Je n'ai pas envie de manger.

Hjälp! Jag är i behov av en mat och barnpsykolog. Finns det något sådant? Behöver rad, tips och idéer på vad man ska göra när ett barn inte vill äta. När allt förutom pasta med riven ost, nutellasmörgasar, och kycklingklubbor är farligt. När grönt på tallriken (förutom gelégrodor) är dödligt. När det absolut inte går att smaka, eller när det kan ta en tre kvart att beta i sig en munsbit broccoli eller två små potatisbitar. Något harddraget kanske, men allt som oftast är detta saker som inträffar vid matbordet hos familjen Jäggi. (Vill på inget sätt hänga ut någon, men de två äldst är oftast väldigt duktiga.) Sa, vad gör jag alltså när det varken fungerar med leende, gullande, rytande, suckande. Med förmaningar eller flygplansmetoder (matning), mutor eller hot om indragen nutella? Ja till och med verkställande av ett hot om indragen nutella! Säg mej. Ska jag lata det passera? Ja kanske. Det är bara sa avart för mej att fösta hur man inte kan tycka om mat (visserligen är det jag som gjort den). Men sa var jag ju ungen som skrek högt och gällt sa fort någon gick i riktning mot kylskapet.