Vintern rasat ut bland vara fjällar.

Valborgsmässoafton idag. Vad kan väl vara mer vårligt? Här i Schweiz firas det inte. Här regnar det. Sa jag försökte därför välkomna våren på egen hand istället. Det blev nässelsoppa men nybakat bröd och pannkakor till lunch idag. Med blommor i vas på bordet. Tyvärr slutade det inte att regna för det. Men jag har hoppet inom mej: i helgen ska det bli soligt och varmt igen. Och det är säkert. För något som är bra med detta land, har jag märkt, är att väderprognoserna alltid stämmer.

51 minuters flåsande i Lausanne.

Har haft en period av viss omotivation och dålig fantasi till skrivandet här. Nu hoppas jag ha tagit mej ur. (Men man vet aldrig, återfall är vanliga). I vilket fall: jag måste berätta vad jag spenderat en del av helgen med. Jag har sprungit ett lopp. "20 km à Lausanne". Mitt första sedan martenloppen, som sprangs för att få badbiljett till kaskad och glasspinne, och tjejloppet i Hyssna vid 7 ars ålder, då jag med 20 meter kvar till malet började gå, blev förbipasserad av de tre jag hade efter mej och slutade allra sist. Den här gången gick det bättre. 10 kilometer bland Lausannes vackra parker och lyxiga bostadsrätter. Uppat, längs med och utför. Min tid landade på 51.03.1. 54 på rankingslistan (vilket inte säger mej någonting då jag inte har en aning hur många vi var i min kategori). Nöjd känner jag mej i allafall. Men jag later bli att förtälja min löparkompanjon Joannas tid. Nämner dock att hon är gammal friidrottare med erfarenhet från det här med springtävlingar. Sa ni vet.

Nåväl En väldigt trevlig dag var det. Särskilt efter målgangen, ska väl tilläggas. Solen strålade, man hade gått man ur huse, energikakorna lag uppradade, medaljerna var polerade, kommentatorn hade laddat med halstabletter och stämningen var på topp.

Mitt första lopp som sagt. Skulle kunna tänka mej att det kan bli fler. Men först ska jag vila ett tag tror jag.

Aupair-yrkets mångfald

Det finns aupairer. Och sa finns det aupairer. Alla kallas vi vid samma namn, Jeune fille (ung flicka). Ingen har vi samma arbete.
Lovisa ombeds tala svenska med sina barn för att bibehålla kultur och förbereda dem för en eventuell tillbakaflytt. Camilla har många och langa raster, men jobbar intensivt när det väl gäller. Sara i London arbetar för att mor i huset (en mkt trevlig hemmafru) ska fa sova på morgnarna och kunna roa sig på dagarna - städerska kommer dessutom en gäng i veckan. Sofia sliter i sitt anletes svett hos en ensamstående mamma som inte ens har koll på barnens skoltider och Ebba och Maja har fullt upp med att aktivera sina icke inskolade smattingar. Joanna är en verklig baby-sitter till de godaste 6-manaders kinderna jag någonsin sett. Hon bor på kursgard och far lyxmiddagar och rena lakan varje dag. Själv är jag (förmodligen) sista aupairen/chauffören/kockan/städtanten hos familjen Jäggi. Till hösten ska de försöka klara sig på egen hand. Lycka till.
Som sagt: det finns aupairer - och sa finns det aupairer.

Weekend i Londres.

Jag har haft en helskön helg. Den spenderades i världens röd telefonkiosk-tätaste stad, tillsammans med två av dess invånare tillika aupairer. Jag fick återse mina kära vänner, missarna Sara och Ida.

Vad har då dagarna bjudit på? Tunnelbaneakning (vet inte hur många gånger jag hört sägas: Mind the gap), chokladprovning, marknadsbesök, secondhand-shopping, dans, skratt och delande av arbetshemligheter.

London är en härlig stad. Tycker om farten, storleken, mangfalden. Njuter av värmen som möter nere i Metron då man kommer från regnet och rusket utanför. Älskar sättet affärsbiträdena hälsar "Hello my dear!" och "God bless you, love".

Tror nästan att staden är menad för mej. Att den ville ha mej kvar. Det var nämligen, efter två upprepade gånger "Miss Blomster, needs to go to gate two immediately", på håret att jag kom med flyget hem.

Rom 3

Perspektiv på resan, sa här tre veckor efteråt Trots regn och rusk och turistöverbefolkningen - vad bar vi hade det ända! Vilken tur att Majas mamma drog till Italien som aupair i sin ungdom och hamnade i samma trappuppgang som Nicola, som i sin tur kände Franco, som vi, i var tur fick gästa (och äta ur huset). Vilket privilegium.

Den skönaste sängen var helt klart den på Via Ballestrade (ok, kanske för att de bada andra jag provade utgjordes av en skraltig järnsäng på Roms sunkiga Youth hostel, samt av den icke-igangsatta massagefotöljen pa Zürich flygplats).

Den godaste maten blev vi helt klart bjudna på hemma på Via Ballestrade. (Det kan inte gå fel när två mästerkockar fixar käk av alldeles färska, lokalproducerade livsmedel, införskaffade på morgonens marknad.)

De vänligaste, gladaste (dock inte mest engelskkunniga) men gästvänligaste italienarna, var helt klart vara vänner på Via Ballestrade.

Grazie ska ni ha! Och på återseende hoppas jag.

Japp, inse faktum.

Visst var det sa skönt i höstas. Kunde sätta mej på min säng och bara titta in i väggen - inte behöva göra någonting Och INTE känna mej stressad för det. Nu har framtiden kommit i fatt mej. Beslut ska fattas. Inte bara de om Nicolas ska få tillåtelse att spela dator, eller om Noémie ska få leka med Anaïs - utan långsiktiga och långt mer allvarliga. Idag är till exempel sista insökningsdagen för högskolestudier. Ett jobbigt faktum för den som ännu inte kan sätta fingret på vad hon vill göra eller vad hon är mest intresserad av. Som jag. Nu har det blivit dags att resa sig ut sängen, sluta stirra in i väggen och börja ta tag i saker och ting.

Resultaten av en solig söndag

Sand mellan tårna, grus i öronen och en bränna som svider. Låter som en semesterdag i Spanien. MEN faktiskt är det en helt ganska vanlig söndag, vid Ochy strand i Lausanne - efter en eftermiddag med beachvolley och glassande i solen. Ibland är livet bra härligt. Ny vecka i morgon. Nya tag med gamla vanliga arbetsuppgifter. Ändock känner jag mig laddad!

Ok, planen var inte den bästa.

Ett stort hal med vatten i mitten.

April-väder sa det förslår

Och snön den yr utanför. Jag som trodde våren hade kommit, då jag i lördags kunde spatsera runt utan jacka. Hade väl fel...

Sa här såg det ut utanför husvagnen i Lucerne i söndags morse. Och sa här ser det ut i Suchy idag.

Voie 7's disfavör

Ibland är det värt att betala lite extra för att ta tagen innan klockan nitton. Jag gjorde inte det. Och fick vänta, byta, vänta. Voie 7 är ett underbart hemskt tagkort som ger ägaren förmanen att åka gratis efter klockan nitton på kvällen. Detta vill man ju som fattig aupair utnyttja sa mycket som möjligt. Lite för mycket ibland, vilket gör att det kan bli mycket väntan, byten, väntan.
På väg hem från Lucerne igår Klart jag tar 19-taget istället för 18.45-dito. Osmart. mycket osmart. Ledde till 45 minuters väntan liggandes på en kall bänk på Neuchâtels station och slutade med att jag frusen kom hem alldeles för sent (med tanke på den tidiga mandags-morgonen som stundade).

Ekonomiska (= snåla) aupairer finns det gott om. Jag är en.

Lucerne - Luzern

Lucerne. Luzern. En utav Europas mest besökta städer är man sa klart tvungen att besöka. Gjorde det i helgen tillsammans med danska Kirsten. En vacker stad. Och oförutsägbar. Pa ena sidan bron rinner vattnet nedströms. Pa den andra motströms. Och vädret: lördag, sol - och -sitta-ute och-käka-väder. Söndag morgon da vi vaknade upp i var lilla husvagn(!): vinter med stora snöflingor som singlade ner. Allt är oförutsägbart. Allt utom turisterna, och da i synnerhet japanerna som utgör hela 30%. De syntes överallt. Med sina kameror.

-13-

Nu är det bara 13 försök till städningar kvar i Francines överfyllda hus. Bara 13 högar med tvätt som ska strykas. Bara tretton gånger att skrubba barnens handfat och göra dess spegel skinande blank. Bara tretton gånger kvar att damma TV:n, torka köksgolvet, röja bland barnens miljontals leksaker. 13 veckor med gasspis och sodastreamer. 13 veckor med smörgas-kvällsmat och croissant-frukostar. 13 veckor i Suchy. 13 veckor med familjen Jäggi (det kommer inte bli lätt att säga hej då). 13 veckor som aupair. Sedan är det Slut. Fini. Över.

Tretton - ett otursnummer för många En lycka för mej.

Om Rom 2.

Tant qu'il y aura le Colisée, il y aura Rome; le jour où il n'y aura plus le Colisée, Rome aussi n'existera plus.

För obildade inom det franska språket:

Sa länge Colosseum finns, finns Rom; men då Colosseum inte längre finns, kommer inte heller Rom att existera.

Bède le Vénérable, 700-talet

Om Rom.

Roms stads arsringar går inte horisontellt utan vertikalt, alltså nedåt Under historiens gång har man grävt igen gamla kåkar och byggt på med nytt. Rom är som flera städer ovanpå varandra. Basilikan St. Clemence är ett häftigt exempel på detta fenomen. Tre våningar Alla byggda vid olika tidpunkter. I bottenvåningen rinner en flod. Vi var där och beskådade Fascinerande.

Och det är därför, av aktsamhet för historien, som Rom, trots att staden är något av en världsmetropol, endast har två metrolinjer.

Är man alkis om man dricker öl pa taget?

Är man alkis om man en vanlig tisdag dricker starköl på taget? Jo, säkert i Sverige. Men inte i Schweiz.
Är man oansvarig om man skickar i väg barnet till ishallen utan hjälm? Ja, i Sverige. Men inte här.
Är det fel att skala potatis i diskhon? Ja här, men inte i Sverige.
Är tjugo minuters bilfärd för en fotbollsmatch långt? Inte i Sverige, men här.
Är man paträngande om man bjuder in sig själv på en kopp eftermiddagskaffe? Ja, i Sverige. Inte här i Schweiz.

Alltså: Sverige är inte Schweiz - även om vissa tror det.

Djurparksbesök under lovet.