Jag måste bara...

...dela med mig av nagot som Lovisa, en utav oss aupairer här nere hörde av sin lille pojke.*

Valter, tre år, bakar med sin aupair i köket. De har ställt till med ett storbak och överallt står bunkar, vispar, mjölpåsar och ungsformar. Mitt i allt detta finns Valter, med degiga armar, "knådandes" en deg. Ut ifrån den lilles mun kommer:

- Lovisa, jag är alldeles bakfull!

---Ibland är de för goda de sma liven---

*Lovisa bor i en svensk familj och har därför inga problem med att första skämt och ordvitsar, tillskillnad fran vissa (=mej).

Nagra nivéole du printemps har jag inte sett ännu,

men de borde väl vara här, sa vårigt som Schweiz är nu.

Synopsis över vecka fyra

Två saker grubblar jag lite extra på: tiden går fort, det vet vi alla - men varför är det alltid först efteråt man känner av det? Och varför kommer alla snilleblixtar, alla bra idéer och tankar, på kvällen/natten då man ligger i sin säng och inte orkar tända lampan och stiga upp för att skriva ner? (Man tänker: det kommer jag ihåg imorgon. Verklighet: det gör man inte.)

Nåväl, dessa problem far ses som förklaring till mitt något sporadiska skrivande på denna blogg.

Ännu en vecka snart till ända. Och vad har hänt. Ganska mycket faktiskt. Jag har aterupptagit min fotbollstränarkarriär efter några manaders vila. Kul att återse de små liven i Junior F i Epondes. Jag slutar aldrig att förvanas över barns enorma energi. Och till nästa träning i Suchys lilla "idrottshall" blir det medtag av öronproppar och visselpipa (eller grav framtida hörselskada och talsvarigheter).

På onsdagskvällens franskakurs pratade vi fester och fick en ny klasskamrat. En 60-årig disträ portugis med rökhostigt skratt. "Vad är det egentligen vi ska göra", var hans ständiga replik denna afton.

Nyon har besökts tva kvällar. Mandag: djupa samtal på engelska (!), goda kakor och andra aupairer hemma hos Paul and Becky's - underbara amerikanare. Torsdag: Swedish - finnish kulturkväll med den internationella aupairgruppen.*

Försök till några nya bekantskaper gjordes igår kväll på några av Lausannes barer. Det gick sådär Schweizarna var svarflörtade. Det enda som de såg igår var ölen framför sig.

I jobbet har jag: tampats med barnen, strukit, städat, åstadkommit fem maltider - som vanligt mer eller mindre lyckade och uppskattade. Den Schweiziska rätten Papet Vaudois ligger laangt ner pa listan hos barnen. Potatis och purjolök kokt i buljong och lite vitt vin, tillsammans med kal-korv. Igar blev det dock hemmarullade köttbullar med stuvade makaroner. Svenskt sa det förslar. Och det gick hem!

Nu stundar helg och ledighet. Föräldrar har akt för att skida och barnen beger sig till morfar René. Själv ska jag på filmkväll. Men först tar jag och lutar mej tillbaka ett tag i datastolen och njuter av tystnaden i huset.

*Se rubrik: Swedish - finnish culture night.

Swedish - Finnish culture night.

Varannan torsdag fylls någon slags församlingssal i Nyon av ett otal ungdomar, världen över. Nästintill alla är aupairer (och tjejer). Igar var det Varannan torsdag. Följaktligen också aupairträff i Nyon. Temat denna kväll: Den svenska och finska kulturen. (Jag är imponerad bara över att man kommit pa tanken att sammarbeta länderna emellan. Själv har jag haft otaliga diskussioner med finskorna här omkring vad som egentligen är svenskt och vad som är finskt - då många av vara traditioner är lika.)
Den ofrånkomliga rivaliteten var hög från första stund. Uppdelade i två lag med gulbla resp. blavita flaggor målade på kinderna skulle en kamp utkämpas. Det var Stövelkastning (inomhus!), skidåkning (på kartongbitar) och "bära frugan" - en fisk tradition som det till och med ordnas mästerskap i. Det var fragesport: Hur många gånger har Finland vunnit VM i hockey? - En gång - Va? Bara en, va dåligt! - Men det var mot Sverige. - Jaha... Eller: Vem vet hur många gånger Sverige vunnit schlager? - Ja, det måste vara minst sex. - Nähehe du. Bara tre! haha. - Happ, men hur många gånger har ni vunnit då?!
Ja, ni fattar. RIVALITET.
Slutligen korades segraren. Behöver jag säga vem? Ja, det var inte vara blavita vänner iallafall.


Köttbullar, salta pinnar, ostbagar och lakrits - Grejer det!

Sangfageln (?) Rachel med sin vinst efter att bäst (?)

klarat av att sjunga den svenska nationalsangen.

Du gamlä du friä du fjalhäge norrd...

---Och under kvällen insag jag att vi vikingar är ganska lustiga ända.

Slött: Att köpa färdig brödmix.

Slöare: Att ta ljummet vatten fran kranen - istället för att värma upp det till 37 grader pa spisen.

Slöast: Evelyne.



Fran Hanna - med kärlek.

L'art de tricoter

Jag har upptäckt ett nytt intresse. Det hederliga gamla hantverket att sticka. Denna konst ska jag innerligt försöka ersätta med mina allt för talrika internetbesök.

Inte är orsaken till min upptäckt att fenomenet är sa stort här i landet att man inte kan undgå det. Nej, bortsett från äldre madamer är det få som flätar garn. Det är väninnan Victoria som jag har att tacka. Hon som i princip tvingade mig till att påbörja ett alster genom att skicka mig garn, stickor och bruksanvisning i julklapp! Alstret - en halsduk - blev färdigt i går kväll. Tänk! Jag lyckades. Jag som inte stickat sedan mellanstadiets syslöjdsobligatorium och därefter envist vägrat denna konst bland annat genom att välja träslöjd på högstadiet (dumt gjort - vem behöver kunna karva och hyvla?). Jag lyckades!

Kanske är det för vissa bara en halsduk i rätstickning, lite sned och vind. Men för mej innebär den ett steg mot den vuxna världen och ett (förhoppningsvis) stort steg ifrån datorns värld.

Jag har fatt blodad tand och nu ska här ut och letas garn. Har redan fatt en beställning, Noémie vill ha en halsduk (turligt att hon inte frågade efter något annat) - en i rosa, glittrigt, friserat garn...lustigt nog.

Dagbok fran Veysonnaz

Kära dagbok,

Sen lördagkväll, dan före dan före dopparedan. Pappa Blomster drar handbromsen i backen framför Les Bouillets, lägenhetsstugan vi ska tillbringa 2007 ars jul och nyår i. Detta efter att ha velat omkring en stund i Lausanne, en stund i Sion och en stund inne på Migros där mamma ville handla basvaror. Det är alltså med en trött glädje vi upptäcker att nyckeln vi hämtat på restaurangen passar till dörr nummer 2. Mycket trevlig stuga. Mycket trevlig utsikt (som vi iofs inte fick upplev förrän morgonen därpå). Mycket trevlig nattamat: tysk fläskfilé med svensk kantarellsas. Mumma!

Sen söndagsmorgon. Havregrynsfrukosten blir början på en riktig slappardag. Man ser inte skymten av den hilmelundska julstressen. Ingen far som fernissar golv, ingen mor som lägger in sill. Den obligatoriska traditionen med julskinkekoket och påföljande julskinkemackan blev vi dock inte utan. Tur.

Julafton! Ut i backen. Solen strålar, snön ligger vit. Lunchen bestar av soppa och sandwich i backen(!) Helt klart premiär för mig, men jag överlevde. Och julbordet fick vi. Senare. Liksom klappar och Kalle. En riktigt God Jul blev det trots allt.

Träningsverk och juldagens ofrånkomliga trötthet till trots. Ut i backen bar vi oss av. Vi var inte ensamma. Men i strålande sol med vita vidder omkring glömmer man lätt alla bekymmer. Och visst är det sa mycket härligare att slappa i soffan efter en dag utomhus?

Det blev lutfisk på annandagen iar. Alla traditioner går inte att halla. Vitt, slajmit och gott. Men det räcker att äta det två gånger om aret.

Torsdag kom familjen Jäggi (med släkt) på besök. En grupp på 13 personer. En dag i backen. Och efteråt var jag glad att detta bara var under en dag. Vi åker dit. Ni åker dit. Oui, non, ja, d'accord, okey, attends, vänta! Phu.

Ingen mellandagsrea iar. Efter skidåkningen fredag hamnade jag och mor i Veysonnaz kyrka där det var julkonsert. Tänka sej! Vi kände igen nästan alla sånger

Lördag tog familjen Blomster en paus fran allt vad skidåkning heter. Särskilt pappa var nöjd med det kan jag tänka mej. Ett besök i den vackra staden Sion. Lite shopping - till mina bröders missbelatenhet. Och hämtade av treakusin och gudbarn Ida, som skulle fira in nyåret med oss.

Idag, söndag, bestämde vi oss för att skida hela vägen till Verbier. Det såg hemskt lätt ut på pistkartan. Det var inte sa hemskt lätt i verkligheten. Dock kan man ända inte skylla kartan för att visa fel utan DIMMAN! Ett tag verkade det som att den näst sista dagen pa ar 2007, skulle bli den sista dagen i vara liv. Men tillslut famlade vi oss fram till svensknästet. Tillbaka kom vi ocksa. Och tro det eller ej, inga missöden à la Stig Helmer Olsson. Nyarsafton. Skidåkning En riktig brakmiddag pa kvällen med Schweizisk ostfondue bl.a. Ett hejdundrande fyrverkeri utanför. Och TP-spel på kvällen. Gott nytt ar!

På grund av vissa naturliga syndrom à la dagen-efter-nyarsafton blev det ingen skidåkning utför denna dag. Men jag och Anders tog en tur med vara langa skidor. Av längdakningssparen fanns dock mer att önska . I övrigt förgylldes arets första dag med solande och bokläsande på balkongen. Magnifique!

Onsdag - en sorgens dag. Avsked är aldrig roliga. Särskilt inte när det handlar om Farväl för drygt sex manader. Tur var väl det att tre varma kramar av tre härliga barn mötte mej "hemma" i Suchy.

Kusse-Ida

Mitt uppe i en Geni-omgang i stugan i Veysonnaz.

Voilà min treakusin. Syssling, tremänning, nästkusin. Petite cousine på franska kort och gott.
Sedan två ar tillbaka boendes i Zürich. Grym på Alfapet och fragespel, kan alla frågor - förutom sina egna. (Vinner dock ända alltid). Kan med säkerhet tituleras bäst i Schweiz på rövarspraket.

Det är henne jag har att tacka för att jag är där jag är.

Merci bien!

En retour.

Tillbaka på 420 meters höjd igen. En nedstigning på cirka en kilometer altitud. Från snöbeklädda toppar och Veysonnaz vidunderliga vyer, har jag nu åter landat i dimman i Suchy - där det ännu är barmark.

Det var lördag den 22 december. Familjen Blomsters röda Volvo med alldeles för mycket bakatvikt rullade, något försenat (mors kartläsande?) in i Suchy. Vilken lycka!

En julskinka och ett antal vurpor senare och allt är som vanligt igen. Ja, förutom att Hanna är solbränd.

Bye, bye Blomster. Back to work! Allt det där gick ju bra.

Men sedan, när jag jag såg bilen åter rulla, denna gången bort från Suchy. Ja, då kom klumpen i magen. Varför är det sa att det är först när de kära är långt ifran, som man inser hur mycket de betyder?