Avblåst för halvleksvila.

Nu är det jul. På riktigt. Fyra månader och fyra dagar har passerat förbi sedan jag - Hanna, i en bättre begagnad Pegeaut för första gången satte min fot i lilla Suchy. Känslan av att vara en liten flicka, mitt ute i ingenstans, inkapabel (nästintill) att föra konversation, boendes hos okänningar långt från mor och far och helt helt ensam - är nu som bortblast. Istället har hon blivit vuxen, en invånare i Suchy, kapabel till att föra en konversation (om än något knaggligt stundtals), boendes hos en underbar familj och dessutom kommer hon, alldeles strax, inte vara alls ensam utan helt nära mor och far (som just nu antagligen sitter i någon kö på autobahn).

Tiden har gått fort. Jag blir tvungen att ta till denna gamla klyscha, men det är just sa jag känner - särskilt nu i efterhand. Dock är det mycket jag har hunnit uppleva och mycket jag lärt mej: hur det är att laga mat på gasspis (toppen, min mjölk bränns sällan nu förtiden), hur en Sodastream fungerar (måste införskaffa en sådan till Hajom), att barn överlever på chokladflingor och nutella (dock inget jag ska föda mina eventuella med), att vara manjack och gilla ordning och reda med raka linjer och rena golv inte går bra ihop med att leva tillsammans med barn, att alperna är lika vackra i verkligheten som på vykorten, att Schweizisk damfotboll ligger på en helt annan nivå (lägre) än den svenska, att Sverige är ett helt underbart land och att vänner och familj där hemma faktiskt är de bästa (då de är lite på avstand)!

Nu stundar halvleksvila. Pafyllning av energi i form av mammas härliga julmat, behövlig massage (äntligen!) efter åtskilliga "Hanna Häst-lekar" och paus från barn som skriker Blä! vid matbordet, som prompt vill leka barbie och som talar ett språk utan å, ä och ö. Istället för för golvmoppning och lunchlagning blir det nu skidåkning och istället för bloggande...ja, då blir det något annat kul.

Vill därför passa på att önska mina bloggläsare en riktigt GOD JUL! Och en fin början på det nya aret!

Jag aterkommer, var sa säkra!

Och da vet man, att snart är det jul...i Schweiz.

När färgglad belysning pryder trädgard och ger ljus.
När plastiga tomtar klättrar upp på grannens hus.

När luciasangen ljuder ifrån Svenska kyrkan i Lausanne,
då blonda aupairtjejer övar för att lussa lite grann.

När Migros, Coop och Manor fyller rummen med choklad.
När ingen mer i Genèvesjön vill ta sig något bad.

När butikerna i stan en kväll har öppet till 22.
När man på Starbuck's coffée Gingerbread latte kan få.

När topparna täcks vita på var alp och berg och höjd.
När han som älskar skidor där i pudret ler förnöjd.

När Evelyn skaffar färdigköpt deg för att börja baka,

när baren flocksa kring bordet för att en kaka smaka.

När barnen i reklamen letar för att finna klappar små,
tänker förhoppningsfullt om ända allt jag kunde få..

När tidningarna publicerar recept på helstekt gas.
När mamma* far och flyger för att allt ska gå i lås

När IKEA i Aubonne tar fram glögg och pepparkaka.
När man överallt Glühwein och Vin Chaud kan få smaka.

När Armé du Salut** skramlar pengar med sin sång,

när dagen är sa kort och natten är sa lång***

Kommer inte pa nått rim som är direkt sa kul.
Men när allt här ovan händer vet man att det snart är jul.

*Far arbetar ju som vanligt.

**Frälsningsarmén

*** Dock är här inte lika mörkt som hemma - vilket är allas förstakommentar da de hör att jag är fran Sverige.

Kurs i franskatalande schweizares liv och leverne. Steg 4: chokladen

Ja, faktiskt måste detta föräras ett eget avsnitt i kursen. Räcker att äntra första bästa butik sa förstar ni. Schweiz är synonymt med berg, men inte endast stora gigantiska stenmassiv utan också berg av choklad. Det är något man märker inte minst nu under julkommersen (den som varat i två månader tillbaka). Affärerna översallas med denna bruna, utsökta vara. Det som i Svenska matbutiker sa här ars är sill, pepparkakor, julmust och glögg, ersätts i detta lands dito av, ja: choklad. Och det som under arets övriga månader är öppna golvytor på Migros* och Coop*, har nu istället blivit plats för Lindh, Cailler, Milka och Nestlé (med följd att stressade damer blir än mer jäktade för att de inte kan ta sig fram). Inte blir jag förvånad alls då Schweizarna är dem som äter mest choklad i världen. Choklad på brödet, choklad i brödet, chokladfondue, chokladflingor, chokladyoghurt, chokladmjölk - choklad, choklad, choklad. Det jag däremot förvanas över är hur flertalet här kan hålla sig smäckra och smala? Har mina misstankar om någon slags manipulation av chokladvarorna...

Förresten: även om man kan tro det sa är det inte Schweizarna som är själva chokladens innovatörer. Dock mjölkchokladens (1875). Och det tackar vi dem för!

*De två absolut största matkedjorna i landet. De har förresten inte bara mat, utan ALLT. Allt utom riktiga havregryn, god mjölk och lakrits.

Läxa: Ta reda på hur många olika sorters choklad det finns i de Schweiziska matbutikerna. (Ni kommer få hålla på jullovet ut, jag lovar...)

Beurk! Je n'ai pas envie de manger.

Hjälp! Jag är i behov av en mat och barnpsykolog. Finns det något sådant? Behöver rad, tips och idéer på vad man ska göra när ett barn inte vill äta. När allt förutom pasta med riven ost, nutellasmörgasar, och kycklingklubbor är farligt. När grönt på tallriken (förutom gelégrodor) är dödligt. När det absolut inte går att smaka, eller när det kan ta en tre kvart att beta i sig en munsbit broccoli eller två små potatisbitar. Något harddraget kanske, men allt som oftast är detta saker som inträffar vid matbordet hos familjen Jäggi. (Vill på inget sätt hänga ut någon, men de två äldst är oftast väldigt duktiga.) Sa, vad gör jag alltså när det varken fungerar med leende, gullande, rytande, suckande. Med förmaningar eller flygplansmetoder (matning), mutor eller hot om indragen nutella? Ja till och med verkställande av ett hot om indragen nutella! Säg mej. Ska jag lata det passera? Ja kanske. Det är bara sa avart för mej att fösta hur man inte kan tycka om mat (visserligen är det jag som gjort den). Men sa var jag ju ungen som skrek högt och gällt sa fort någon gick i riktning mot kylskapet.

Fönster och fester

Här i Suchy har de sedan ett ar till baka en trevlig "tradition" från första december och fram till jul: Fenêtre de l'Avent. Byn förvandlas (med lite fantasi) under denna manad till en gigantisk julkalender med luckor i form utav fönster. Dem som vill far anmäla sig på ett datum, välja ett fönster i huset, dekorera detta på eget valt vis (ett krav är dock att datumet finns där) och dessutom bjuda in byfolket på en liten apéro, dvs. dryck och tilltugg (främst dryck, alkoholhaltig dryck) fram mot kvällningen. På sa sätt skapas julstämning i byn (då det i detta land inte existerar adventsstjärnor och ljusstakar), samtidigt som folket kan träffas och umgås (=dricka). Tänk er Glüwein var kväll. I 24 dagar. Man kan ju fundera över hur den 25 blir...

Nåväl, kanske är detta en tradition jag ska ta med mej hem till Hajom. Problemet jag ser är bara det att vi bor en aningens mer utspritt än i minibyn Suchy. Risken finns att innan folket hinner till fönster nummer 1 uppe i Nordmarken, sa har det redan blivit 2 december.

Mitt lilla fönster. Dock utan apéro.

Ingen rubrik. (Men detta handlar ocksa om julen. Om glögg. Och om min kusin.)

Under denna första advents-helg, har jag känt mina första verkliga juliga vibbar. Det började redan på lördagen med julklappsletande i Lausanne tillsammans med sysslingen Ida från Zürich, med tillhörnade dagdrömmeri om vara gemensamma jul-släktmiddagar och en lektion i "Varför vi firar Lucia i Sverige". Kvällen med pizza, film och fotmassage blev en andhämtning innan söndagens halva lussekattsbak (som den tidsoptimist som jag är) och adventsgudstjänsten med "Bered den väg för Herran" i Svenska kyrkan med efterföljande glögg och lussebullar, gjorde att jag föll i någon slags jultrans. Och som grädden på moset, eller -mer konkret- glöggen på glöggen avslutades 2 december med just en glöggkväll tillsammans tre andra julabstinensdrabbade aupairflickor.
Kom, kom signade jul. Sänk dina vita vingar. Ja, just nu är det nästan endast snön som fattas mej.
Fotnot: Lektionen "Varför firar vi Lucia" kommer ni med stor sannolikhet kunna ta del av på Ida's blogg. Hall utkik på www.idaserneberg.com/blog , si sa där runt den 13 december kan jag gissa.
Dessutom: Foton från helgen kommer, var sa säkra. Men kameran glömde sej hos Lovisa.

Det lackar.

Nedräkningen har börjat. Till klapparna, till maten, till gemenskapen, till stressen, till lugnet, till ljusare tider. Helt beroende på vem man är. Själv räknar jag i ar ned till den 22:e. Det är den dagen som de övriga 4/5 utav Blomster-familjen för första gången äntrar Schweiz. Med sig har de förhoppningsvis: en julskinka, några sillburkar, knäck (här i landet finner man konstigt nog ingen sirap, sa det ser ut att bli svart för mej att på egen hand tillverka dessa läckerbitar), mina längdskidor, svensk julmusik, grötris, arlas mjölk (ok, kanske lite att ta i) och prinskorv. Ja, mamma, ta detta som en vink. För på sa sätt kan vi nog få till en ganska skaplig jul här nere.

Fotnot: Längskidor är ingen standard på vart julbord. Men jag har i år förhoppningarna på en vit jul. (Och en dito vinter).