Hjälp!

Jag har insett att det jag lär mej tala inte är den fina, rätta franskan, utan snarare, som man skulle sagt hemma i Hajom, bonna-franska. Här där jag bor, i kantonen Vaud, talas det vaudiska lustigt nog. Det kan jämföras med grov marbo. Sa ni förstar. Jag har ett problem.

Suède vs. Suisse

Det finns dem som tror att Sverige och Schweiz är samma sak. Ok, S är första bokstaven, neutrala i krig är vi och dessutom bada ganska utanför världspolitiken. Men jag har dock efter dryga halvaret här nere funnit att det annars finns en hel del saker som skiljer länderna åt

• Naturen. Berg och dalar och oändligt vackert här. Sjöar, hav, djupa skogar och inte sa tokigt hemma heller. Jag bedömer lika i matchen.
• Bebyggelsen. Många charmiga byar med stenhus och alpstugor. Annars väldigt enformigt. Grått, grått, grått De söta svenska röda trähusen lyser med sin frånvaro Måste nog säga vinst till Sverige.
• Skolan: Upp tidigt, hem sent. Ingen skollunch. Massa läxor. Skrivstilsobligatorium. Tidiga betyg leder till mycket stress och press. För dem som har det extra svart finns ingen hjälp att få Här är helt klart Sverige vinnaren. (Måste dock ge ett litet plus för seriositeten i de Schweiziska skolorna: Madame och Ni är det som gäller och straffen för prat och bus är inte bara tomma ord. Heja!)
• Melodifestivalen: Sverige är överdrivna och här i landet märker man inte av någonting Folk rycker på axlarna och ser frågande ut när man nämner fenomenet. Här blir ingen vinnare.
• TV och Radio: Var är alla de hederliga helgnöjena som På Spåret, Melodikrysset och Ring sa spelar vi? Nä, här far man utstå konstiga dokumentärer om mat och folk som inte klarar av att hantera sina pengar (två av landets problem?), fredagsunderhallning som ligger på samma nivå som Deal or no deal, och alla dessa dubbade program! Vinst Sverige.
• Folket: Artigare och gladare far man leta efter. Här är det Bonjour och Salut till höger och vänster. Far hoppas att det inte är tack vare min blonda kalufs (som Evelyne hävdade en gång). Vinst Schweiz.
• Söndagen: Hemma, en dag att hinna med allt som du skulle gjort tidigare i veckan. Här, en dag för att njuta och vara tillsammans med familjen, dvs en riktig vilodag. Inga affärer, förutom bagerierna, är öppna (ni, läste rätt, inte ens mataffärerna). Sverige - lär av detta! Vinst Schweiz.
• Brödet: Frasiga baguetter kontra färdigskivad Pagenlimpa och Lingongrova. Hade man fragat mej för ett halvar sedan hade jag definitivt svarat det förstnämnda. Nu vet jag inte längre. För mycket av det goda är ju inte bra och jag är rädd för att jag blivit FÖR van. Alla Schweiziska bagerier far ursäkta, men i detta fallet blir det nog lika.

Listan kommer att kompletteras...

Hallå eller?

Jag vet inte om mobiltelefonin riktigt slagit igenom här i landet, för vart man än styr sin kosa hittar man dessa här. Överallt.

Allmänt gäller här i landet att varje by innehåller: kyrka, gråa stenhus, traktorer, post och minst en telefonkiosk.

Mina omgivningar: Bern - the capital

Bern är Schweizerlandets huvudstad. Man kan fråga sig varför.

Jag var på besök i söndags med två rara aupairer (Tina och Disa). Mycket folk ute på gatorna (lustigt, då det här i landet gäller verklig vilodag - dvs. inga affärer öppna), god fika på Starbuck's och härligt varväder. Men jag har sett mer storslagna städer i detta landet.

Bern är gråa byggnader och raka gator. Överallt, förutom i den lilla Gamla staden - Bernoisernas stolthet och en World Heritage site (dvs. ett världsarv).

Bern som huvudstad är en kompromiss. När det Schweiziska konfederationen föddes 1848 var denna stad helt enkelt det enklaste valet att enas om för den fransk- och de tysktalande befolkningen (som verkar ha stora problem med att tycka lika och att förena sig som ett land). Den ligger sa där bra i mitten liksom.

Men något annat än en mysig söndagsutflykt är det inte i mina ögon.

Bern i ett nötskal. Om- och utbyggnationer överallt. EM2008 nalkas.

?

Frågan är vad Ni, mina läsare vill ha? Djupa, insiktsfulla, välarbetade men följaktligen också fåtaliga inlägg. Eller massproducerade haranger om mitt liv här nere och vad som händer sedan, och sen, och sen...

Funderade häromdagen på varför jag egentligen skriver. För att minnas i efterhand? För att bli berömd? (som Ebba von Sydow) För att de därhemma ska fa en skymt av vad som händer mig här nere? Eller för mej själv, för att jag tycker att det är kul? Har bestämt mej för att det kanske är lite av varje.

Bloggen, en personlig tankebok i cyberrymden, öppen för vem som helst. Lite skrämmande. Ganska fascinerande.

Kanske ska jag försöka mej på en kompromiss från och med nu. Genomarbetade OCH mångfaldiga skriverier? Kanske alltsa.

Sa här fin blev Noémie i sin stickade, rosa, glittriga, burriga halsduk.

Nu är hon lycklig. Mest för att Anaïs nu inte längre kan skryta över sin röda dito. Nu är jag lycklig. Noémie har lydit mig till punkt och pricka idag just tack vare denna gava. Lite synd är det dock, att det ska behövas presenter och mutor.

Lägger förövrigt ut en beställningslista pa mina stickade alster, vid intresse:

Tjock halsduk. Rätstick. Timpris enl. överenskommelse.

Burrig halsduk. Rätstick. -"-

Mössa med tofs. -"- Finns snart pa lager

Sockar -"- Finns ej pa lager

Vantar -"- Gar ej att betälla

Förhoppningsvis kommer denna lista i framtiden kunna modifieras.

Men som jag brukar säga: halsdukar kan man inte har för manga av...eller?

Att Schweiy är askkopparnas, rondellernas och spetsgardinernas land...

...det insag jag häromdagen under ett av mina ideliga besök i Yverdon.

På varenda husvägg, vid varenda dörr, självklart på vart bord i restaurangen och till och med mitt i varuhusen står och hänger fimpbägarna. I varenda korsning har man byggt upp en cirkulationsplats. Och i varje fönster hänger rosenprydda skira draperier.

Askkopparna? Ja, bättre att fimparna hamnar där än på gatan. Men att de finns överallt betyder ju ocksa att det är en stor efterfragan (eller tvärtom). Rökfria restauranger (och varuhus!) i Schweiz - lika otänkbart som ett hem utan fondue-gryta.

Rondellerna? Mycket bra inventation da man inte riktigt har koll på vart man ska (Schweiz är inte stort, men här ser lika dant ut över allt. Berg. Berg. Och Berg.) Annars: ett misslyckat försök att få raserdårarna att minska på farten. Visst är man här i landet mycket duktiga pa att blinka (även om inte alla gör det vid rätt tillfälle alltid), men vad gör det när fordonet gar i alldeles-för-hög-hastighet-för-att-man-ska-hinna-upptäcka-det? Det ska väl tilläggas att inte heller jag är ett idealexempel (man blir som man umgas). Visst händer det allt för ofta att rondellen korsas med fyrans växel och att mittenplanteringarna far stryk av mina geningar.

Spetsgardinerna? Ok - hos min farmor. Men alla här i landet kan väl inte vara 70plusare?! Nä, bort med de damsamlande mormorsbroderade myggnäten som täcker vart fönster och inse att det är 2000-tal. Panellängdernas förlorade millenium. Varför inte komma till tygriket och fynda?

Välförtjänt weekend-vila

Chokladfondue i det gröna.

Efter tre heldagar med flickorna på grund av föräldrafrånvaro (de flydde till de vita vidderna för att hjälpa till på Nicolas skidläger med klassen), var det helt klart välbehövligt med en härlig vandring i den varma vårsolens stekande strålar tillsammans med andra flickor.

Och jag kan bara säga: pick-nick-pastasallader och sandwiches, vad är det mot spröda schweiziska bagetter följt utav len smält choklad?

Maja, Lovisa och Ebba-Sofia. Alla njutandes av Jurabergens Svenskhet. Ja, vi kände oss riktigt hemma.

Alpernas mångfald.

Otaliga är skidstationerna i de Schweiziska alperna. Men alla har de en sak gemensamt: skönheten.
Otaliga är pisterna i Portes du Soleil som jag besökte i helgen. Men alla har de en sak gemensamt: de är långa, härliga och på eftermiddagen rejält uppkörda.
Otaliga är matställena i backarna. Men alla har de en sak gemensamt: de serverar fondue, pasta bolognaise och solsken.
Otaliga är skidåkarna. Men alla hade de nagot gemensamt: de tog sig nedåt (undantaget de stollar som utför någonslags march uppåt med telemarksbindingar på slalomskidor).

Otaliga är stugorna i Champéry. Men alla har de nagonting gemensamt: de är stora, vackra, lyxiga - och tillhör således människor med gott om pengar.

Otaliga verkade de fyra barnen jag och Lovisa passade vara. Och alla hade de nagot gemensamt: de ville inte sova då det var läggdags.
Otaliga var tyvärr inte de dagar jag spenderade på denna plats i alperna. Men bada två hade nagot gemensamt:
De var fyllda av roligheter!!

En av de fyra smattingarna , matvraket Linnéa.