Au revoir la Suisse

12 juni skrev jag här sist. Och nu känns det som om jag behöver uppdatera lite. I ugnen gräddas just sockerkringlor och kanelbulle-degen star på jäsning. I morgon kväll blir det apéro de départ här pa Chemin des Ochettes 3. Inbjudning är uppsatt i affären i byn och vi hoppas på mycket folk.

Jag ska bli äkta svensk igen. Inte bara en sådan som är blond, har bla ögon och som inte har rätt att gå i langkalsonger på vintern ("du måste väl vara van kylan?" - Ja just det, det är därför jag klär mej ordentligt.) Utan också en sådan som fikar, har möjlighet att söndagsshoppa (vet inte vad jag tycker om det), kan komma några minuter försent och ända hinna med bussen, skivar osten i tunna skivor, kan dansa runt en lövad stång utan att folk runtomkring tycker det är märkligt och en sådan som slipper riskera en konverasation på kollektivresan (synd, väldigt synd - detta med spontanitet och blygsamhet är något vi måste jobba med svenskar!).

Äkta svensk ett tag iallafall. Ända tills jag börjar sakna och längta efter de färska baguetterna var morgon, kindpussarna (en tradition jag kanske tar med mej hem - sa se upp och män: raka er!), den obegripliga franskan och alla de höga vidunderliga bergen. Ja visst har jag blivit märkt av mina månader som aupair.

MERCI, alla ni som följt mig och motiverat mig till skrivandet under denna tid. Slutar mitt bloggande nu? Vi far se. Ni kan ju kika in här ibland om i fall att. Men nu tar jag semester med blomster-familjen (som för övrigt borde vara någonstans i norra EM-tvaan med en förhoppningsvis inte helt fullastad bil). Det blir en rundtur i Schweiz med start i Lausanne, mal i Thun och däremellan lite Tessin.

Vi ses i la Suède!

Sur le mont quand le soleil...

Idag är det landssorg. Inte för att en stor bilolycka inträffat eller för att kriget har kommit. Nä, här handlar det om något - i allafall i Schweizarnas ögon - mycket värre (eller?). Förlusten igår i vattenpolo. Eller var det fotboll? En kombination kanske - för blött var det. Det är svart att skriva något om Schweiz idag utan att nämna EM. Den stora festen som hela landet väntat på i månader nu, som man förberett sig för, laddat inför och hängivit sig åt - den är nu över för hemmanationen (inte för att ta ut något i förskott, men jag skulle nog kunna tänka mej att det inte bara är det ena värdlandet, utan också det andra som elimineras inom kort (läs: ikväll).

Trist. Men sådant är livet. Och det är bara att gå vidare. Fotboll är inte allt i livet, trots allt. Och inte ger folket här upp sa lätt inte. Man är vana att bli besegrade, komma sist, åka ut. På söndag ska det kämpas mot Portugal och varför inte utnyttja det tillfället till en fin kväll i glada vänners (och många starka dryckers) lag? Vinst eller förlust - det spelar ingen roll när det kommer till kritan. För vem hade egentligen trott på en fortsättning?

Ps. Rubriken är första raden av den Schweisizka nationalsangen. Ungeför sa mycket som landets invanare kan kan...

Sitter och tittar på gardagens Nationaldagsfirande på svt.se. Silvia vinkar vackert klädd i blagul dräkt och med en lustig sjalett på huvudet, men hon klär i den. Vyer över Stockholm visas med Grönan och slottet. Och jag är avundsjuk på er alla som befinner er där. Inte mest för att ni är i vackra Sverige, far sjunga Den blomstertid nu kommer, kan äta hyvlade hushallsost-skivor på knäckebrödsmackan och slipper tänka på om det är du och ni ni ska tilltala personen ni möter med. Nä, mest för att ni har solen som skiner på er och värme som möter er när ni stiger ut på förstukvisten. De bada saknas här sedan en allt för lång tid tillbaka. Idag regnar det från gråa, tunga skyar och termometern star på 12 grader. 12! Och hela förmiddagen har jag statt bredvid den dyblöta fotbollsplanen i Valmont och hejat och coachat Ependes - klädd i regnställ och med plastpasar i gympadojorna. Efter en varm dusch och mat känns det bättre och mina blafrusna fingrar börjar återfå sin färg. Men fortfarande fattas mig solen. Och det hjälper inte ens att jag ser den på dataskärmen...

Ikväll startar EM. Jag drar till Genève och känner pa stämningen och hoppas slippa regnet.

Om du tänkt styra kosan ner till Schweiz...

...nu när landet fylls med fotboll, fotboll, fotboll och EM drar igång - då kan det vara bra att ta till sig "20 minutes" (gratistidning) do's and dont's, som de publicerade häromdagen:

Do

1. Kom i tid. Det är inte bara väldigt irriterande och ohyfsat, bussarna och tagen kommer att gå hur mycket du än hamrar på rutorna I klockornas land räknas varje lite sekund.

Helt sant, tagen kommer prick pa minuten. Alltid. Utan klocka är man ingen riktig Schweizare. Helst ska det vara en dyr och stor.

2. Prata engelska. Vi har fyra officiella språk, men alla vet i allafall några ord som han tror är engelska.

Hum, det betvivlar jag starkt. Men försöka går ju alltid. Man är ju inte lika hemmakära här som fransmännen i alla fall, utan intresserar sig faktiskt för andra språk (förutom de tre andra som finns i landet).

3. Flörta med oss Schweizare. Vi är blyga och behöver övning. Varning: vi pussar varandra hej och hejda tre gånger på kinden - det är sa vi försöker bli lite lättsammare och mer medelhavslika (som kompensation till frånvaron av hav.

Va?! Blyga Schweizare? Det har jag inte sett några av. Möjligtvis på andra sidan landet då Men här, nej, här är det sällan man far sitta tyst en hel tagresa om någon sitter mitt emot.

Don't

1. Var inte hängiven, känslofull eller helt normal. Det skrämmer livet ur oss.

2. Om du hör Schweiziska män med händerna i fickorna brista ut i lustiga ljud, tyck inte synd om dem! Det kallas joddling och är ett uttryck för glädje. Du är tillåten att le. Men inte hanskratta.

Det sistnämnda är svart att lata bli dessvärre.

3. Ät inte ostfondue en varm dag. Om du inte direkt vill bli tagen för en turist. Fondue är något för dej som inte är rädd för att storkna eller bli hård i magen.

Bra tips!

4. Fråga inte efter gökur, de kommer ifrån Tyskland. Och Stockholm är en stad i Sverige - ett land långt mer norr ut än Schweiz.

Va!? Jag har blivit lurad, är inte gökuren typiskt Schweiziska!? Tur att jag ännu inte köpt mig ett. Och sa denna förväxling mellan Sverige och Schweiz - jag förstar det inte.

5. Misstänk inte att en politisk kupp är på gang när en soldat med gevär kommer och sätter sig på samma bänk som du. Han är bara en del av landets armé som anser att varje soldat måste förvara sitt vapen i hemmet. För inte sa länge sedan slutade de iallafall med att dela ut ammunition - till slut.

Schweiz, världens mest neutrala land och ända ser man militärer överallt (ölhävandes och rökandes dessutom).

När ni har klart för er allt detta är ni väldigt välkomna!

Hemma hos räkan i Forell.

I torsdags förflyttade vi aupairmötet från Svenska kyrkans lokaler på Avenue de la Cour, hem till Marianne i Forel. Det kändes som att komma till Sverige. Inte bara landskapet runt om kring, med skogar, åkrar och hus lite här och var (inte som kutym är här i landet: alla på samma ställe). Utan också att huset allas var kära Majsan bor i är ett prefabricerat, direktimporterat 60-tals tegelhus ifrån just Sverige. Inte en skymt syntes av de annars sa typiska fönsterluckorna, putsade stenfasader eller spetsgardiner för fönstret. Dessutom öppnades ytterdörren utåt - inte inåt.

Marianne med make (en garçon från Valais och anledningen till att Marianne blivit kvar här i landet) sysslade ett tag med att importera en lite bit Sverige vis ackurat dessa färdigbyggda stenhus hit till landet för några årtionden sedan. Det gick sadär. Skälet var att huset saknade både vinkällare och just fönsterluckor. Dessutom frågade man sig om huset verkligen skulle hålla i de Schweiziska stormarna. Suck, dessa tvivlare.

Nåväl, i den bruna plysch-sofforna i det hemtrevliga vardagsrummet prytt med blommor och broderade dukar fikade vi vetebröd och rabarberkaka (min och Lauriannes) och hade allsang på svenska sommarmelodier till prällen Pers ackompagnemang på gitarr. (Var svenska vistradition är förresten något vi ska vara stolta över, den är unik och slår Schweiz joddlande med råge).

Allt andades Sverige denna afton.

Flopp.

Och vad händer med Sverige och Eurovision?
Kan vi inte bara inse att vi lever lite för mycket kvar i det förflutna, i Carola- och Bröderna Herreys-eran, och att vi har för få och dessutom otrogna grannlänger (hur länge sedan var det som Norge gav oss sin tolva?
Den enda lilla behållningen av lördagens Eurovisions-kväll (förutom att den spenderades i en liten stuga i Grindelwald tillsammans med härliga människor och god grillmat) var väl Björn Gustafssons söta fejs i rutan.



För övrigt röstade jag på Sverige i ar. Till ingen nytta visserligen, men ända.

Det är över nu.

Räksalladen blev lyckad och dagarna med kusinerna härliga. Nu har även Emma och Lisa sett la Suisse. De har vandrat sig svettiga och möra i bergen runt Grindelwald. De har sett spektakel utförda av Nico och Noé med klasskompisar. De har fyllt magarna med fondue, choklad, cervelas och Manora-mat. De har klappat ormar. De har besigit landets okuperade terräng i en liten, liten svart, trög cheva. De har shoppat loss i Genève. Och de har fatt sta ut med mej under sex hela dagar.

Men de överlevde och är nu tillbaka i la Suède - en klocka, ost och massa choklad rikare. Och jag har blivit tva kusiner fattigare. Back to basic igen alltsa. Men det ska nog ga. I en och en halv manad till.

Om räkor och kusiner

Har just satt in en omgång Annas havrebaguetter i ugnen. Dem ska vi ha till räksalladen i kväll då morfar och farfar kommer på besök. Räkorna - ja de kommer mina kära treakusiner med. Om en timme landar de i Genève. Och det är lite därför som jag snabbt präntar ner några rader här på bloggen. Just för att meddela att den som väntar på ett djupt, innehållsrikt och intressant inlägg nog kommer att få vänta ett litet tag. Inte sa mycket beroende pa brist på fantasi (som det annars brukar vara), utan mer i brist på tid.

Här har ni brudarna som kommer pa besök - med riktiga räkor!

En lördagförmiddag i Ependes.

I morse var det upp med tuppen som gällde. Vi skulle på "atélier de foot" jag och småkillarna i Ependes. Detta begrepp är (nog) ett schweiziskt fenomen och innebär en liten miniturnering med inbakade fotbollsövningar. Trevlig idé.

Jason, Samuel, Aurélien, Bastien, Guillaume och de andra gjorde riktigt bra ifrån sej. Tre vunna matcher och tva oavgjorda. Som tränare blir man stolt.

Efter turneringen, under den påföljande självklara apéron (vin eller öl, eller far det lov att vara något starkare? Medans barnen leker en bit bort. Och sen tar vi bilen hem.) fick jag beröm av klubbens president som menade på att ungarna genomgått en stor utveckling sedan jag kom. Tack. Det värmer och motiverar. Men innerst inne frågar jag mej om den där utvecklingen inte främst är av det naturliga "växa och bli större och starkare-slaget"?

Under pausen, smaskandes pa den sedvanliga brödskivan med chokladbitar till.

Je deviens quoi?

Uttrycket i rubriken betyder ungefär: "Vad har hänt mej sen sist?" Ja, återigen är det ett tag sedan ett nytt inlägg poppade upp här på bloggen. Nu känner jag därför, medans jag med ena örat och ögat lyssnar/ser på Niklas mat på svt.se, att det är hög tid för en liten uppdatering.

Vad har hänt mej sen sist? Efter en lugn helg med lite arbete hemma och några härliga dagar tillsammans med Kirsten i Djävulshålan (inte sa hemskt som det later - en underbar liten by i alperna - eg. Les Diablerets), började veckan mindre lungt. Jag hade sett fram emot min sovmorgons-vecka länge och vad händer? Jo det Jäggiska huset far besök av ett gäng trädgardsgubbar vars uppgift är att flytta stenmuren brevid huset. Sa klart börjas det i ottan. Sa klart var jag glad när de begav sig av i onsdags.

Fönsterputs, storstädning av barnens rum och fotbollsträning med småkillarna...jag kan konstatera Äntligen Fredag!

Och ännu en dag närmare Sverige...

Varmiddag med helstekt fisk, sparris och rabarberpaj (av rabarber jag stulit hos grannen.) Sen har vi kära Marianne pa svenska kyrkan som fick en krusbärsbuske av oss aupairer da hon firade födelsedag igar. Blott Sverige svenska krusbär har, som ni kanske hört.

Bäst just nu: värme, sol och sommarkänslor. Ledighet. svt.se

Sämst just nu: myggor och solbränna. Evelynes arbetsschema för juni. svt.se

Ojoj, vart ska det sluta?

Här i Schweiz är Sverige lika med IKEA, blondiner och kyla. Men ocksa känt för att ligga i bräsen för jämställdhetsfragor (något som landet själv inte är lika "duktigt" på). Denna fördom visade sig stämma häromdagen då jag läste följande i 20 minutes (typ Metro):

"Svenska kommuner kan från och med nu välja om de vill ha grön och röd gumma istället för gubbe pa trafikljusen".

Är det sant Sverige? Nu tror jag minsann att vi har gått för långt Vad hjälper detta i kampen mot mansdominerade arbetsplatser, löneskillnaderna och kvinnomisshandel? Och vem har sagt att inte kvinnor kan bära byxor?

Jag ska sjunga en liten stump om denne lille katten: han skulle springa efter sin svans, men han fick inte fatt 'en.Katten sprang, svansen slang, katten sprang och svansen slang!Denna visa är inte lång, vi kan sjunga den än en gång.

Jag ska sjunga en liten stump om denne lille katten: han skulle springa efter sin svans, men han fick inte fatt 'en.Katten sprang, svansen slang, katten sprang och svansen slang!Denna visa är inte lång, men nu tar vi en annan sång.

Findus. Kära Findus. Vackraste katten. Alla hundars skräck (även Hannas med ibland). Hilmelund- råttornas värsta fiende (allt raspande i väggarna har varit som bortblast och längesedan var det mamma med likblekt ansikte ställde sig på stolen och skrek "Bengt! HJÄLP!"). Gourmanden nummer ett. Sjusovare utan dess like. Ynklig och liten, uppfostrad med nappflaska i mormors knä. En alldeles, alldeles speciell liten varelse som nu blivit en ängel. Ett djur som inte drog sig för att bitas eller rivas - men sakna dej, det kommer jag ända att göra. Vila i frid.

Man hänger med.

Den nionde sista veckan har rullat igång efter en helg med mycket sollapande och avkoppling. Själv börjar min hudfärg sa smått komma ikapp en tomats dito. Men i dessa ozon-tunna tider glömmer jag sällan solcrémen. Lördag kväll var lika med filmkväll med Maja. Vi såg Ratatouille och jag kan konstatera att jag inte har långt kvar till barnen Jäggi i antal sedda gånger Men den är väldigt bra!

Veckan blir tuff. SEX arbetsdagar och jag börjar nästan närma mej Lars-Göran pa Kooperativa i antal timmar per vecka. Nästan. Därefter blir det dock två hela dagars ledighet. I detta land markerar man nämligen fortfarande annandag pingst röd. Schweiz är bra. Men kommer aldrig enligt mej att komma i jämnhöjd med Sverige.

Obligatorisk glass vid stranden i Lausanne.

Yes!

Tänk sa snabbt vinden kan vända. För några minuter sedan satt jag här med tristessen som en tjockt moln omkring mej, för femtiotredje gången denna dag slötittandes min mail (fortfarande inget nytt), funderandes över vad denna langhelg skulle bjudas på (inte mycket, mer än slant-sparande såg det ut som då). Nu har jag plötsligt fatt att göra. Mitt rum måste städas då jag far finbesök hela helgen av min gamla Rom-kompanjon. Heja dej Maja för att du också är ledig och har tråkigt!

I Crans Montana tidigare i ar. (Snodde denna fran dej Maja.)

Därför gillar jag barnen Jäggi.

• De är inte långsinta (överhuvud taget det allra bästa med de allra flesta barn.)


• De uppskattar mej (särskilt när jag tillåter dem se TV och slippa kokta grönsaker) och det mesta jag hittar på (dock inte lek ute i regnet, men gärna gökotta fann jag igår).


• De ger mej pengar. Japp.


• De ger mej omväxlande saker att göra under dagarna. (Ok, ibland hade det varit skönt att slippa leka häst, men tanken på att städa dagarna i ända är outhärdlig).


• De är fulla av energi. Och de smittar av sig. För det mesta på rätt sätt. Men ibland också på det motsatta tyvärr.


• De är mina! Nästan. Och just det där "nästan" är jag hemskt glad för.

Lärdommar av veckan som gatt.

1. Tillaga oftare sopplunch med pannkakor och ungsbakad "falukorv" (i.e. cervelas som inte är alls samma, men funkar i nödfall). Typiskt svensk husmanskost som samtidigt var verkligt uppskattade rätter. Gör däremot mindre ofta klibbig polenta som inte smakar något

2. Släng inget i soptunnan innan du är säker på att det passar där. Inom loppet av ett par timmar hade jag "rakat" förskingra en liten menlös järnpinne, som visade sig inte vara sa menlös utan ett slags verktyg till Nicos tandställning. AJ! Dessutom en vissen fyrklöver, funnen utav Christians 25åriga kollega och adresserad till MIG (f.ö. andra gåvan jag far av denne man jag aldrig någonsin träffat. Han lär ha sett mej dock.) Evelyne hann upptäcka mitt illdåd, men klövern är inte längre i sitt ursprungliga skick. Otur. AJAJ.

3. Varför är det Gökotta endast en gång per ar? Ok, jag kan första att allt för ofta skulle bli ointressant i längden, då den lille rackaren som koko:ar sällan brister ut i sång MEN vad härligt det är. Frukost i det fuktiga gröngräset (förhoppningsvis inte av regn), frisk luft och frihet. Själv har jag under alla mina ar inte missat en enda gökotta vad jag vet. Det tänker jag fortsätta att inte göra. Varför inte en talgoxe-otta eller en hackspetts-dito nästa gång Någon som är på?

4. Mini-golf går faktiskt att spela utan att det sparar ur i bistra miner, hämdlysthet, gråt och avbrutna klubbor (läs: minigolf med familjen Blomster). I allafall med barnen Jäggi. Och ialla fall om man later dem fuska lite. Jag måste nämna att jag är hemskt nöjd också med min egen insats. Ett ynka poäng ifrån Christian, som enligt barnen och (sig själv) är oslagbar. Nästa gång

Vintern rasat ut bland vara fjällar.

Valborgsmässoafton idag. Vad kan väl vara mer vårligt? Här i Schweiz firas det inte. Här regnar det. Sa jag försökte därför välkomna våren på egen hand istället. Det blev nässelsoppa men nybakat bröd och pannkakor till lunch idag. Med blommor i vas på bordet. Tyvärr slutade det inte att regna för det. Men jag har hoppet inom mej: i helgen ska det bli soligt och varmt igen. Och det är säkert. För något som är bra med detta land, har jag märkt, är att väderprognoserna alltid stämmer.

51 minuters flåsande i Lausanne.

Har haft en period av viss omotivation och dålig fantasi till skrivandet här. Nu hoppas jag ha tagit mej ur. (Men man vet aldrig, återfall är vanliga). I vilket fall: jag måste berätta vad jag spenderat en del av helgen med. Jag har sprungit ett lopp. "20 km à Lausanne". Mitt första sedan martenloppen, som sprangs för att få badbiljett till kaskad och glasspinne, och tjejloppet i Hyssna vid 7 ars ålder, då jag med 20 meter kvar till malet började gå, blev förbipasserad av de tre jag hade efter mej och slutade allra sist. Den här gången gick det bättre. 10 kilometer bland Lausannes vackra parker och lyxiga bostadsrätter. Uppat, längs med och utför. Min tid landade på 51.03.1. 54 på rankingslistan (vilket inte säger mej någonting då jag inte har en aning hur många vi var i min kategori). Nöjd känner jag mej i allafall. Men jag later bli att förtälja min löparkompanjon Joannas tid. Nämner dock att hon är gammal friidrottare med erfarenhet från det här med springtävlingar. Sa ni vet.

Nåväl En väldigt trevlig dag var det. Särskilt efter målgangen, ska väl tilläggas. Solen strålade, man hade gått man ur huse, energikakorna lag uppradade, medaljerna var polerade, kommentatorn hade laddat med halstabletter och stämningen var på topp.

Mitt första lopp som sagt. Skulle kunna tänka mej att det kan bli fler. Men först ska jag vila ett tag tror jag.

Aupair-yrkets mångfald

Det finns aupairer. Och sa finns det aupairer. Alla kallas vi vid samma namn, Jeune fille (ung flicka). Ingen har vi samma arbete.
Lovisa ombeds tala svenska med sina barn för att bibehålla kultur och förbereda dem för en eventuell tillbakaflytt. Camilla har många och langa raster, men jobbar intensivt när det väl gäller. Sara i London arbetar för att mor i huset (en mkt trevlig hemmafru) ska fa sova på morgnarna och kunna roa sig på dagarna - städerska kommer dessutom en gäng i veckan. Sofia sliter i sitt anletes svett hos en ensamstående mamma som inte ens har koll på barnens skoltider och Ebba och Maja har fullt upp med att aktivera sina icke inskolade smattingar. Joanna är en verklig baby-sitter till de godaste 6-manaders kinderna jag någonsin sett. Hon bor på kursgard och far lyxmiddagar och rena lakan varje dag. Själv är jag (förmodligen) sista aupairen/chauffören/kockan/städtanten hos familjen Jäggi. Till hösten ska de försöka klara sig på egen hand. Lycka till.
Som sagt: det finns aupairer - och sa finns det aupairer.

Weekend i Londres.

Jag har haft en helskön helg. Den spenderades i världens röd telefonkiosk-tätaste stad, tillsammans med två av dess invånare tillika aupairer. Jag fick återse mina kära vänner, missarna Sara och Ida.

Vad har då dagarna bjudit på? Tunnelbaneakning (vet inte hur många gånger jag hört sägas: Mind the gap), chokladprovning, marknadsbesök, secondhand-shopping, dans, skratt och delande av arbetshemligheter.

London är en härlig stad. Tycker om farten, storleken, mangfalden. Njuter av värmen som möter nere i Metron då man kommer från regnet och rusket utanför. Älskar sättet affärsbiträdena hälsar "Hello my dear!" och "God bless you, love".

Tror nästan att staden är menad för mej. Att den ville ha mej kvar. Det var nämligen, efter två upprepade gånger "Miss Blomster, needs to go to gate two immediately", på håret att jag kom med flyget hem.

Rom 3

Perspektiv på resan, sa här tre veckor efteråt Trots regn och rusk och turistöverbefolkningen - vad bar vi hade det ända! Vilken tur att Majas mamma drog till Italien som aupair i sin ungdom och hamnade i samma trappuppgang som Nicola, som i sin tur kände Franco, som vi, i var tur fick gästa (och äta ur huset). Vilket privilegium.

Den skönaste sängen var helt klart den på Via Ballestrade (ok, kanske för att de bada andra jag provade utgjordes av en skraltig järnsäng på Roms sunkiga Youth hostel, samt av den icke-igangsatta massagefotöljen pa Zürich flygplats).

Den godaste maten blev vi helt klart bjudna på hemma på Via Ballestrade. (Det kan inte gå fel när två mästerkockar fixar käk av alldeles färska, lokalproducerade livsmedel, införskaffade på morgonens marknad.)

De vänligaste, gladaste (dock inte mest engelskkunniga) men gästvänligaste italienarna, var helt klart vara vänner på Via Ballestrade.

Grazie ska ni ha! Och på återseende hoppas jag.

Japp, inse faktum.

Visst var det sa skönt i höstas. Kunde sätta mej på min säng och bara titta in i väggen - inte behöva göra någonting Och INTE känna mej stressad för det. Nu har framtiden kommit i fatt mej. Beslut ska fattas. Inte bara de om Nicolas ska få tillåtelse att spela dator, eller om Noémie ska få leka med Anaïs - utan långsiktiga och långt mer allvarliga. Idag är till exempel sista insökningsdagen för högskolestudier. Ett jobbigt faktum för den som ännu inte kan sätta fingret på vad hon vill göra eller vad hon är mest intresserad av. Som jag. Nu har det blivit dags att resa sig ut sängen, sluta stirra in i väggen och börja ta tag i saker och ting.

Resultaten av en solig söndag

Sand mellan tårna, grus i öronen och en bränna som svider. Låter som en semesterdag i Spanien. MEN faktiskt är det en helt ganska vanlig söndag, vid Ochy strand i Lausanne - efter en eftermiddag med beachvolley och glassande i solen. Ibland är livet bra härligt. Ny vecka i morgon. Nya tag med gamla vanliga arbetsuppgifter. Ändock känner jag mig laddad!

Ok, planen var inte den bästa.

Ett stort hal med vatten i mitten.

April-väder sa det förslår

Och snön den yr utanför. Jag som trodde våren hade kommit, då jag i lördags kunde spatsera runt utan jacka. Hade väl fel...

Sa här såg det ut utanför husvagnen i Lucerne i söndags morse. Och sa här ser det ut i Suchy idag.

Voie 7's disfavör

Ibland är det värt att betala lite extra för att ta tagen innan klockan nitton. Jag gjorde inte det. Och fick vänta, byta, vänta. Voie 7 är ett underbart hemskt tagkort som ger ägaren förmanen att åka gratis efter klockan nitton på kvällen. Detta vill man ju som fattig aupair utnyttja sa mycket som möjligt. Lite för mycket ibland, vilket gör att det kan bli mycket väntan, byten, väntan.
På väg hem från Lucerne igår Klart jag tar 19-taget istället för 18.45-dito. Osmart. mycket osmart. Ledde till 45 minuters väntan liggandes på en kall bänk på Neuchâtels station och slutade med att jag frusen kom hem alldeles för sent (med tanke på den tidiga mandags-morgonen som stundade).

Ekonomiska (= snåla) aupairer finns det gott om. Jag är en.

Lucerne - Luzern

Lucerne. Luzern. En utav Europas mest besökta städer är man sa klart tvungen att besöka. Gjorde det i helgen tillsammans med danska Kirsten. En vacker stad. Och oförutsägbar. Pa ena sidan bron rinner vattnet nedströms. Pa den andra motströms. Och vädret: lördag, sol - och -sitta-ute och-käka-väder. Söndag morgon da vi vaknade upp i var lilla husvagn(!): vinter med stora snöflingor som singlade ner. Allt är oförutsägbart. Allt utom turisterna, och da i synnerhet japanerna som utgör hela 30%. De syntes överallt. Med sina kameror.

-13-

Nu är det bara 13 försök till städningar kvar i Francines överfyllda hus. Bara 13 högar med tvätt som ska strykas. Bara tretton gånger att skrubba barnens handfat och göra dess spegel skinande blank. Bara tretton gånger kvar att damma TV:n, torka köksgolvet, röja bland barnens miljontals leksaker. 13 veckor med gasspis och sodastreamer. 13 veckor med smörgas-kvällsmat och croissant-frukostar. 13 veckor i Suchy. 13 veckor med familjen Jäggi (det kommer inte bli lätt att säga hej då). 13 veckor som aupair. Sedan är det Slut. Fini. Över.

Tretton - ett otursnummer för många En lycka för mej.

Om Rom 2.

Tant qu'il y aura le Colisée, il y aura Rome; le jour où il n'y aura plus le Colisée, Rome aussi n'existera plus.

För obildade inom det franska språket:

Sa länge Colosseum finns, finns Rom; men då Colosseum inte längre finns, kommer inte heller Rom att existera.

Bède le Vénérable, 700-talet

Om Rom.

Roms stads arsringar går inte horisontellt utan vertikalt, alltså nedåt Under historiens gång har man grävt igen gamla kåkar och byggt på med nytt. Rom är som flera städer ovanpå varandra. Basilikan St. Clemence är ett häftigt exempel på detta fenomen. Tre våningar Alla byggda vid olika tidpunkter. I bottenvåningen rinner en flod. Vi var där och beskådade Fascinerande.

Och det är därför, av aktsamhet för historien, som Rom, trots att staden är något av en världsmetropol, endast har två metrolinjer.

Är man alkis om man dricker öl pa taget?

Är man alkis om man en vanlig tisdag dricker starköl på taget? Jo, säkert i Sverige. Men inte i Schweiz.
Är man oansvarig om man skickar i väg barnet till ishallen utan hjälm? Ja, i Sverige. Men inte här.
Är det fel att skala potatis i diskhon? Ja här, men inte i Sverige.
Är tjugo minuters bilfärd för en fotbollsmatch långt? Inte i Sverige, men här.
Är man paträngande om man bjuder in sig själv på en kopp eftermiddagskaffe? Ja, i Sverige. Inte här i Schweiz.

Alltså: Sverige är inte Schweiz - även om vissa tror det.

Djurparksbesök under lovet.

Dalig dag

Ibland känner jag mej som en usel aupair. Ibland är fantasiförradet, uppfinningskreativiteten och leklusten noll. Borta. Sa var torsdagen. Just hemkommen från La Rome, men tankarna fortfarande i den härliga staden. Jag och Nicolas - ensamma hemma. Han har lov och något spännande måste hittas på sa klart (det går ju inte bara att sitta hemma en hel dag...tydligen). Att ta bilen och dra ut på något funkade inte eftersom jag inte visste då tjejerna (som som vanligt gästade hos kompisarna) skulle komma hem. En cykeltur var inte populär, inte heller spela spel. Alors, vad gör man.

Det blev tillslut, efter en tyst förmiddag i det Jäggiska huset, lite fotboll i gyttjan ute på gräsmattan gram tills jag insåg att far i huset inte skulle bli överlycklig över att se sin gröna äng omvandlas till leraker. Litet andningsrum kom vid lunchlagningen - då blir jag ju fast i köket.

Jag, Nico och far runt bordet. Och jag hade sa gärna velat kunna berätta om det där roliga vi hittade på tidigare under dagen. Det fanns inte. Istället var det fars röst som sa: "Hur går det att vara ensam hemma Nico. Uttråkar du dej?" Än tyngre bakslag, även om det inte var menat åt mej. Måste komma på något, måste!

"Vi bakar en äpplekaka!" Entusiastiskt från mej. Nicolas ser inte lika roande ut. Men far skiner upp. "Bra idé!" (Jag visste det, bakverk är ett säkert kort, de går alltid hem hos herrn i huset).Och unge herr är lätt att övertala. "Välkomna till Hannas och Nicos matlagningsprogram". Resten av eftermiddagen skalar vi äpplen och knäcker ägg sa det ryker. Reslutatet blev en mumsig mammaäpplekaka och en aupair bättre till mods.

Buonasera a tutti

Sänder en liten hälsning ifrån Italiens, men ocksa fartdårarnas, pizzarestaurangernas och de antika byggnadernas huvudstad. Trångt är det bland alla påskfirande katoliker och amerikanska turister, och regnar gör det för jämnan. Men pastan är al dente , pizzan så tunn som den bara kan vara i upphovslandet, glassen - utan like, italienarna charmiga som få, konsten och arkitekturen - en njutning för en gammal kulturare och ack vad härligt vi har det ändå.

En liten paskhälsning.

Måste passa på att önska JOYEUSES PÂQUES till er alla. Påsken är ju på intagande. Redan. Härligt. Lite ägg har målats och lite ris tagits in. Efter mycket letande hittade jag äntligen paskägg av kartong (tack COOP) att ge barnen. Här i landet är det paskharen som har auktoriteten. Kycklingarna kommer lite i skym undan och paskkärringarna ser man inte skymten av (det är ett svenskt fenomen om jag inte misstar mej). Att påsken är här går i allafall inte att ta miste på Chokladkartongernas röda julemballage har bytts ut till mer paskiga dito och affärerna är fyllda av ägg i olika färger. Solen strålar (ibland). Och paskliljorna blommar i rabatterna. Barnen vill inte ha jackan till skolan längre. Till följd av det snörvlar de alla av var-förkylningar. Ja. Jag kan bara konstatera. Våren är här!

Ciao.

I morse stod jag med en stor hög tvätt att stryka hos Francine. Vid samma tid i morgon landar jag på Fiumicino - en utav Roms flygplatser. En vecka ledigt, sju hela dagar att spendera i Italiens huvudstad! Oj, vad jag har längtat. Och nu är det nära. Beger mej av om några timmar. Först tag till Zürich, därefter ett antal timmar sittandes på flygplatsen (kommer jag att kunna sova något?) i väntan på avresan. Helt klart en ny erfarenhet. Spännande. Men hart. Veckan kommer säkert inledas lite trögt. Men vi har tid. Tid att smaka äkta pizzor och underbara glassar. Tid att besöka det som "måste ses" (och gärna lite till). Tid att känna på en storstads nattliv. Tid att shoppa italienskt (ok, planboken säger annat, men drömma kan man ju alltid). Tid att "bättra på" den obefintliga italienskakunskapen. Tid att...ja, bara vara ledig!

Inga barn som pockar på uppmärksamhet, ingen städning, inga masten. Och framförallt - inga tvätthögar.

Det är sol och 15 grader i Rom för tillfället. Jag hörde att det snöade hemma...

En aldeles vanlig torsdag i en aldeles vanlig aupairs liv.

Kanske har ni alla undrat vad en aupair som jag gör hela dagarna?

Denna dag började för mig som för de flesta, mobilen ringer (eller i mitt fall utbrister "C'est l'heure de se réveiller, il est 6h30). Ja, halv sju uppstigning alltså, samtidigt som Laurianne, 11-åringen Far i huset har begivit sig av för en halvtimma sedan och mor önskade sova lite extra denna morgonen pga arbete nästföljande natt. Tidigt för en aupair, som ofta kan ha riktiga lyx-arbetstider (ok, kanske inte om man ställer dem mot lönen man erhåller), men för en morgonmänniska som jag fungerar det. Dessutom är det för mej bara att slänga på sej morgonrocken och gå upp för trappan.

Dagarna flyter på som oregelbundna linjediagram. Dagens graf gick stadigt uppåt, fram till lunchen. Ja, Noémie gnällde knappt något och städningen av barnens våning löpte smärtfritt. Men lunchen, vad skulle jag hitta på idag? Kylen tom, frysen tom och matvarorna från internetshopen skulle inte komma förrän till kvällen. Hittade till slut något jag gissar var kycklingbitar redan delade och halvstekta (halvfabrikat är favoriten) och slängde ihop någon slags improviserad gryta. En chansning. Som efter lite suckar, bortpeting av lök och champinjoner, fungerade hyfsat.

Disken blev avklarad och efteråt en liten stunds lek med Noémie (de andra har redan hunnit springa till bussen). Barbie med sin häst - en ständig favorit. Själv har jag inte samma glädje och fantasifullhet längre inför den leken. Lustigt.

Eftermiddagen 14-16, är riktigt lugn. Den ägnas åt lite data (sa klart), diskuterande med Evelyne om ditt och datt (= skvaller) och läsning. Har just övertagit sista Harry Potter-boken av Nicolas som avslutade den häromdagen. Mitt i ett kapitel avbryts jag av att dörren slås igen och en andfadd röst som säger: " Mamma? Est-ce que je peux regarder la télé?". "Hej, på dej själv", svarar jag. "Mamma har akt ett ärende och nej, det är inte tid för TV nu". "Men kan jag leka med Lucie?" Aupairen ser sin chans till en förlängd rast. "Beror på om det går för hennes föräldrar, men kom och ta något att äta först. Noémie kommer fram till mej med sitt stora leende och sina valpögon. Vet genast vad hon kommer att fråga: "Skulle jag kunna få en nutella-smörgas, s'il te plaît?" Fundering. Kompromiss. "Nja, ok. OM du tar en kiwi först." Ogillande blick från flickan. "Du är inte snäll, Hanna". Själv tänker jag: jo, du skulle bara veta vad snäll jag är. Mot din hälsa.

När Noémie drar iväg till kompisen byts hon ut av Nicolas som äntrar efter en stunds fotbollspelande pa skolgården Han har en påse i handen "Antoine bjöd mej, kolla Hanna". Påsen är fylld av emalj-marodörer. Det blir hans mellanmal - och jag kan ingenting göra. Det är sa det funkar med mellis här hos familjen (och i landet).

Resten av dagen går i rasande takt. Läxläsning med de två äldsta. Check. Se till att Nico klär sig ordentligt innan fotbollen. Check. Skjutsa Laurianne till gymnastiken. Check. Hem och vända. Check. Baka ut bröd. Check. Lämna Nico med kompisar på fotbollen. Check. Hämta Laurianne. Check. Vara hemma i tid sa att Evelyne ska kunna ta bilen till jobbet. Check. PHU. Och sa var denna arbetsdagen till ända. Noémie vill leka. Men det blir ett nej. Jag är ju ledig. Och dessutom ska jag dra mej iväg mot Lausanne och aupairmötet på svenska kyrkan. Går inte att missa. Särskilt inte då det är ost-och vinkväll.

Piller mot match-ångest?

Och sa var första fotbollsmatchen med Yverdon avklarad. Så klart gick det inget vidare. För som alltid sa är det något som slår slint i mitt huvud då det kommer till matcher. Motivationen, självförtroendet, viljan, orken - allt sjunker...

Men nu kanske tränaren inser att, bara för att man är svenska, sa innebär inte det att man är proffs i fotboll. Och sa kanske han låter mej vara med endast för att träna och träffa folk - för det är ju det som jag helst av allt vill.

Fotnot: Matchen, som spelades i isande kall storm (till många av spelarnas förfäran, då mössa/vantar/långkalsonger inte är kutym som träningsplagg här i landet) slutade 2-1 till motståndarna ifrån Lausanne. Allez Yverdon! Bara att ta nya tag nästa vänskapsmatch...bara jag slipper.

Spysjuk supporter skidar eller Helgen i Crans med tjejerna

Att stiga upp tidigt för en helg med skidåkning och Anja-support i Crans Montana (VS), efter en rejäl magsjuka är bara tokstollar som skulle få för sej att göra. Jag är antagligen lite tokstollig. (Det tyckte i allafall min kära mamma som suckade i luren: "HannaPyttipanna, du måste ta hand om dej när du är sjuk".) Och jag erkänner, lördagen blev inte en kanondag. Kraften i benen var inte som den borde och då backarna dessutom var isiga och sorbéiga om vartannat...ja ni fattar, ingen skön-skidakning direkt.

På kvällen blev det kurering på dortoiret (läs: det cigarett-osande vindsloftet) till campingägarens underbara partymusik pa bottenvaningen - lyhört till tusen var det dessutom.

Nåväl, till söndagen var jag åter fit for fight! Och tur var väl det, för idag skulle det hejas! Det var vi - sex svenska aupairer och en massa Schweizare i solen i malfallan nedanför Piste Nationale. Ocksa Anja förstas. Helt klart måste det ha varit tack vare oss att hon ä n t l i g e n tog hem en seger! Vilken känsla alltså, när hon vinkade till oss efter segeråket. Helt klart värt dagens halsont. Helt klart! "Det var en go stämning vid malet", berättade hon för reportrarna. Ja, varsågod Anja - vi offrade allt för dej!

Tips: Vi du höra vart hejande och se vara glada miner? Gå in på svt.se och kolla in inslagen ifrån gardagens VC-tävling i Crans Montana.

Den 28 februari...

...var dagen då Hanna fick finbesök från fosterlandet. Och då Suchys procenthalt svenskor växte markant.

Med varsin resväska. Massa skvaller. Fläskfiléer. Och en STOR godispase från Videomix kom Emelie och Lina för att offra fem dagar för mej. I gengäld har de fatt bada kallt thermalbad, blast bort i Verbiers backar, sovit i förkorta sovsäckar i en sovsal på ett skabbigt vandrarhem, blivit förförda av Valeisanare och nästan dött av hunger (boka bord om ni ska äta ute i Verbier en lördag!). Stackarna.

Men visst har vi haft fina stunder tillsammans ocksa...

Och nu känns det tomt.