Ibland känner jag mej som en usel aupair. Ibland är fantasiförradet, uppfinningskreativiteten och leklusten noll. Borta. Sa var torsdagen. Just hemkommen från La Rome, men tankarna fortfarande i den härliga staden. Jag och Nicolas - ensamma hemma. Han har lov och något spännande måste hittas på sa klart (det går ju inte bara att sitta hemma en hel dag...tydligen). Att ta bilen och dra ut på något funkade inte eftersom jag inte visste då tjejerna (som som vanligt gästade hos kompisarna) skulle komma hem. En cykeltur var inte populär, inte heller spela spel. Alors, vad gör man.
Det blev tillslut, efter en tyst förmiddag i det Jäggiska huset, lite fotboll i gyttjan ute på gräsmattan gram tills jag insåg att far i huset inte skulle bli överlycklig över att se sin gröna äng omvandlas till leraker. Litet andningsrum kom vid lunchlagningen - då blir jag ju fast i köket.
Jag, Nico och far runt bordet. Och jag hade sa gärna velat kunna berätta om det där roliga vi hittade på tidigare under dagen. Det fanns inte. Istället var det fars röst som sa: "Hur går det att vara ensam hemma Nico. Uttråkar du dej?" Än tyngre bakslag, även om det inte var menat åt mej. Måste komma på något, måste!
"Vi bakar en äpplekaka!" Entusiastiskt från mej. Nicolas ser inte lika roande ut. Men far skiner upp. "Bra idé!" (Jag visste det, bakverk är ett säkert kort, de går alltid hem hos herrn i huset).Och unge herr är lätt att övertala. "Välkomna till Hannas och Nicos matlagningsprogram". Resten av eftermiddagen skalar vi äpplen och knäcker ägg sa det ryker. Reslutatet blev en mumsig mammaäpplekaka och en aupair bättre till mods.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar