Buonasera a tutti

Sänder en liten hälsning ifrån Italiens, men ocksa fartdårarnas, pizzarestaurangernas och de antika byggnadernas huvudstad. Trångt är det bland alla påskfirande katoliker och amerikanska turister, och regnar gör det för jämnan. Men pastan är al dente , pizzan så tunn som den bara kan vara i upphovslandet, glassen - utan like, italienarna charmiga som få, konsten och arkitekturen - en njutning för en gammal kulturare och ack vad härligt vi har det ändå.

En liten paskhälsning.

Måste passa på att önska JOYEUSES PÂQUES till er alla. Påsken är ju på intagande. Redan. Härligt. Lite ägg har målats och lite ris tagits in. Efter mycket letande hittade jag äntligen paskägg av kartong (tack COOP) att ge barnen. Här i landet är det paskharen som har auktoriteten. Kycklingarna kommer lite i skym undan och paskkärringarna ser man inte skymten av (det är ett svenskt fenomen om jag inte misstar mej). Att påsken är här går i allafall inte att ta miste på Chokladkartongernas röda julemballage har bytts ut till mer paskiga dito och affärerna är fyllda av ägg i olika färger. Solen strålar (ibland). Och paskliljorna blommar i rabatterna. Barnen vill inte ha jackan till skolan längre. Till följd av det snörvlar de alla av var-förkylningar. Ja. Jag kan bara konstatera. Våren är här!

Ciao.

I morse stod jag med en stor hög tvätt att stryka hos Francine. Vid samma tid i morgon landar jag på Fiumicino - en utav Roms flygplatser. En vecka ledigt, sju hela dagar att spendera i Italiens huvudstad! Oj, vad jag har längtat. Och nu är det nära. Beger mej av om några timmar. Först tag till Zürich, därefter ett antal timmar sittandes på flygplatsen (kommer jag att kunna sova något?) i väntan på avresan. Helt klart en ny erfarenhet. Spännande. Men hart. Veckan kommer säkert inledas lite trögt. Men vi har tid. Tid att smaka äkta pizzor och underbara glassar. Tid att besöka det som "måste ses" (och gärna lite till). Tid att känna på en storstads nattliv. Tid att shoppa italienskt (ok, planboken säger annat, men drömma kan man ju alltid). Tid att "bättra på" den obefintliga italienskakunskapen. Tid att...ja, bara vara ledig!

Inga barn som pockar på uppmärksamhet, ingen städning, inga masten. Och framförallt - inga tvätthögar.

Det är sol och 15 grader i Rom för tillfället. Jag hörde att det snöade hemma...

En aldeles vanlig torsdag i en aldeles vanlig aupairs liv.

Kanske har ni alla undrat vad en aupair som jag gör hela dagarna?

Denna dag började för mig som för de flesta, mobilen ringer (eller i mitt fall utbrister "C'est l'heure de se réveiller, il est 6h30). Ja, halv sju uppstigning alltså, samtidigt som Laurianne, 11-åringen Far i huset har begivit sig av för en halvtimma sedan och mor önskade sova lite extra denna morgonen pga arbete nästföljande natt. Tidigt för en aupair, som ofta kan ha riktiga lyx-arbetstider (ok, kanske inte om man ställer dem mot lönen man erhåller), men för en morgonmänniska som jag fungerar det. Dessutom är det för mej bara att slänga på sej morgonrocken och gå upp för trappan.

Dagarna flyter på som oregelbundna linjediagram. Dagens graf gick stadigt uppåt, fram till lunchen. Ja, Noémie gnällde knappt något och städningen av barnens våning löpte smärtfritt. Men lunchen, vad skulle jag hitta på idag? Kylen tom, frysen tom och matvarorna från internetshopen skulle inte komma förrän till kvällen. Hittade till slut något jag gissar var kycklingbitar redan delade och halvstekta (halvfabrikat är favoriten) och slängde ihop någon slags improviserad gryta. En chansning. Som efter lite suckar, bortpeting av lök och champinjoner, fungerade hyfsat.

Disken blev avklarad och efteråt en liten stunds lek med Noémie (de andra har redan hunnit springa till bussen). Barbie med sin häst - en ständig favorit. Själv har jag inte samma glädje och fantasifullhet längre inför den leken. Lustigt.

Eftermiddagen 14-16, är riktigt lugn. Den ägnas åt lite data (sa klart), diskuterande med Evelyne om ditt och datt (= skvaller) och läsning. Har just övertagit sista Harry Potter-boken av Nicolas som avslutade den häromdagen. Mitt i ett kapitel avbryts jag av att dörren slås igen och en andfadd röst som säger: " Mamma? Est-ce que je peux regarder la télé?". "Hej, på dej själv", svarar jag. "Mamma har akt ett ärende och nej, det är inte tid för TV nu". "Men kan jag leka med Lucie?" Aupairen ser sin chans till en förlängd rast. "Beror på om det går för hennes föräldrar, men kom och ta något att äta först. Noémie kommer fram till mej med sitt stora leende och sina valpögon. Vet genast vad hon kommer att fråga: "Skulle jag kunna få en nutella-smörgas, s'il te plaît?" Fundering. Kompromiss. "Nja, ok. OM du tar en kiwi först." Ogillande blick från flickan. "Du är inte snäll, Hanna". Själv tänker jag: jo, du skulle bara veta vad snäll jag är. Mot din hälsa.

När Noémie drar iväg till kompisen byts hon ut av Nicolas som äntrar efter en stunds fotbollspelande pa skolgården Han har en påse i handen "Antoine bjöd mej, kolla Hanna". Påsen är fylld av emalj-marodörer. Det blir hans mellanmal - och jag kan ingenting göra. Det är sa det funkar med mellis här hos familjen (och i landet).

Resten av dagen går i rasande takt. Läxläsning med de två äldsta. Check. Se till att Nico klär sig ordentligt innan fotbollen. Check. Skjutsa Laurianne till gymnastiken. Check. Hem och vända. Check. Baka ut bröd. Check. Lämna Nico med kompisar på fotbollen. Check. Hämta Laurianne. Check. Vara hemma i tid sa att Evelyne ska kunna ta bilen till jobbet. Check. PHU. Och sa var denna arbetsdagen till ända. Noémie vill leka. Men det blir ett nej. Jag är ju ledig. Och dessutom ska jag dra mej iväg mot Lausanne och aupairmötet på svenska kyrkan. Går inte att missa. Särskilt inte då det är ost-och vinkväll.

Piller mot match-ångest?

Och sa var första fotbollsmatchen med Yverdon avklarad. Så klart gick det inget vidare. För som alltid sa är det något som slår slint i mitt huvud då det kommer till matcher. Motivationen, självförtroendet, viljan, orken - allt sjunker...

Men nu kanske tränaren inser att, bara för att man är svenska, sa innebär inte det att man är proffs i fotboll. Och sa kanske han låter mej vara med endast för att träna och träffa folk - för det är ju det som jag helst av allt vill.

Fotnot: Matchen, som spelades i isande kall storm (till många av spelarnas förfäran, då mössa/vantar/långkalsonger inte är kutym som träningsplagg här i landet) slutade 2-1 till motståndarna ifrån Lausanne. Allez Yverdon! Bara att ta nya tag nästa vänskapsmatch...bara jag slipper.

Spysjuk supporter skidar eller Helgen i Crans med tjejerna

Att stiga upp tidigt för en helg med skidåkning och Anja-support i Crans Montana (VS), efter en rejäl magsjuka är bara tokstollar som skulle få för sej att göra. Jag är antagligen lite tokstollig. (Det tyckte i allafall min kära mamma som suckade i luren: "HannaPyttipanna, du måste ta hand om dej när du är sjuk".) Och jag erkänner, lördagen blev inte en kanondag. Kraften i benen var inte som den borde och då backarna dessutom var isiga och sorbéiga om vartannat...ja ni fattar, ingen skön-skidakning direkt.

På kvällen blev det kurering på dortoiret (läs: det cigarett-osande vindsloftet) till campingägarens underbara partymusik pa bottenvaningen - lyhört till tusen var det dessutom.

Nåväl, till söndagen var jag åter fit for fight! Och tur var väl det, för idag skulle det hejas! Det var vi - sex svenska aupairer och en massa Schweizare i solen i malfallan nedanför Piste Nationale. Ocksa Anja förstas. Helt klart måste det ha varit tack vare oss att hon ä n t l i g e n tog hem en seger! Vilken känsla alltså, när hon vinkade till oss efter segeråket. Helt klart värt dagens halsont. Helt klart! "Det var en go stämning vid malet", berättade hon för reportrarna. Ja, varsågod Anja - vi offrade allt för dej!

Tips: Vi du höra vart hejande och se vara glada miner? Gå in på svt.se och kolla in inslagen ifrån gardagens VC-tävling i Crans Montana.

Den 28 februari...

...var dagen då Hanna fick finbesök från fosterlandet. Och då Suchys procenthalt svenskor växte markant.

Med varsin resväska. Massa skvaller. Fläskfiléer. Och en STOR godispase från Videomix kom Emelie och Lina för att offra fem dagar för mej. I gengäld har de fatt bada kallt thermalbad, blast bort i Verbiers backar, sovit i förkorta sovsäckar i en sovsal på ett skabbigt vandrarhem, blivit förförda av Valeisanare och nästan dött av hunger (boka bord om ni ska äta ute i Verbier en lördag!). Stackarna.

Men visst har vi haft fina stunder tillsammans ocksa...

Och nu känns det tomt.