Guld!

Efter Storbritanniens alla triumfer och Sveriges alla forluster och fjardeplatser den senste tiden, kanns det valdigt skont att kunna kontra med en medalj i den vardefullaste valoren. Och ikvall hoppas vi pa Annas form inte sviktar...

En dag pa graddhyllan

Ledig dag spenderades pa basta satt med fina Magdalena som guidade i hennes hodds. Tjusiga Hampsted har allt: pittoreska gator, mysiga hak, flotta villor, harliga gronomraden och en fantastisk utsikt over London. Och man pratar om att Goteborg ar segregerat.

Hur manga bultar finns det...

Vi drog pa mandags-quiz. Kanske var det vinet (ol ska det ju vara blev jag upplyst om), men sa varst bra gick det iallafall inte.

,

It's all about the bagde

Allt handlar om plastkortet runt halsen. Ackreditationen, fribiljetten, garantin. Usain Bolt har den. Ebba von Sydow hade den. Jag har den. Jag glomde den igar och fick springa fram och tillbaka hela Uxbridge road. Utan badgen ar jag ingenting. Jag far inte aka tuben, och kommer inte in varken i parken eller pa arenorna.

Igar fick jag en uppgraderad bagde med de magiska bokstaverna AQU. Den tog mig in pa simstadion, dar jag skulle gora ett extrapass. Efter att ha gjort vad jag kunde med att hjalpa de stackare som hamnat pa nagra av de ganska manga platser utan 100%-ig sikt, kunde jag stalla mig och njuta av nagra av varldens basta simmare.

Skynda att fynda

Fick ett internmeddelande pa gamesmaker-loggen om att det ar brattom. Imorgon slutar budgivningen pa en utav de tre olympiska facklorna. 2,210 pund och den ar min! Nagot att ha hemma i vardagsrummet det. Man kan undra om han som tande elden ocksa ingar i priset?

Inte bara OS

Vi besoker Bourogh matmarknad och ater oss matta pa provsmakningarna. Promenerar forbi Tower Bridge. Tar tuben ner till Hammersmith och laser bok i kvallssolen vid kanten av Thames. Tittar forbi en liten biograf och ser pa fransk film fran 60-talet. Allt emedan Sara Sjostrom besviket hamnar fyra, Storbritannien tar sin forsta medalj och de olympiska spelen rullar in pa dag 3.

Ett dyrt kalas

27 miljoner britter satt bänkade i fredags kväll.De flesta är överväldigade och stolta över vad man åstadkommit och hur mycket man har att visa världen genom boyle, bean, backham och bond. Att det däremot kostade lika många miljoner pund att genomföra, det suckar man saklart over. Hela OS har ju forovrigt overskridit budget tredubbelt hittills... Det mesta av forberedelserna har skett i allra storsta hemlighet och kodnamn har anvants for att inte lacka nagot i forvag. OS-elden fick till exempel heta Betty. Storsta jublet fick utn tvekan Agent Bond och The Queen. Enligt media hade hon inte varit svarovertalad. Och jag, jg fick vara med om allt detta. Efter avslutat pass kom mojligheten att ta en staplats pa arenan och live folja hela cermonien. Stort ogonblick om an nagot besviken over Svenska lagets och deras drakter... Jamsdes med GB's team i i vitt och guld som osade klass och vinst, hade vi redan dar forlorat OS i vara bredrandiga kina-designade helylle-uniformer. Vadda? Ar det inte i kladerna det sitter?

Packningsproblematik

15.50. Om fem timmar lyfter jag. Resväskan är överfull. Såklart. Storsint valde jag bort att lägga till ett bagage på min bokning och således har jag enbart allförfå X alltförfå kubikcentimeter till mitt förfogande. Suck. Men så kommer jag på det geniala. Om jag väljer att lägga till en väska enbart på hemvägen, så kommer jag ju att ha massor av plats att fylla med allsköns trevligheter från OS-staden. Ja mamma, uniformen också. Jag lovar! Kommer med största glädje flanera runt är hemma i min lilabeiga träningsoverall, inspirerad av frälsis och valfri turist över 50 år. Vänta nu, var har jag lagt mitt pass?

We'll give it a try.

Jag fick ett infall och beslöt mig för att damma av. Kanske börjar den inom kort åter att samla damm. Vi får se. Men om inte, OM INTE så är denna blogg tänkt att handla om de 17 dagar som ligger framför mig. På fredag inleds de Olympiska spelen i London där jag, Hanna Maria Blomster, 23 år och 11 månader ska där utgöra 1/70000 utav den volontära arbetskraften. En droppe i havet. Ja. Därför så mycket trevligare om just min hjälp får komma någon till nytta. Jag utlovar ingenting. Inga närbilder på Mr Bolt, inget skvaller om någon celéber kunglighet, inte ens något mer inlägg efter detta. Kanske kommer jag att ha för ont om tid för att skriva. Kanske är det brist på inspiration till nya texter. Men det är föga troligt. Jag älskar att skriva, kommer att ha mycket ledig tid och förhoppningsvis massor av intryck och uppleveser att vilja dela med mig av. Nä, problemet kommer isåfall att ligga på det materiella planet. Jag har ju ingen sådan där smartphone!

Au revoir la Suisse

12 juni skrev jag här sist. Och nu känns det som om jag behöver uppdatera lite. I ugnen gräddas just sockerkringlor och kanelbulle-degen star på jäsning. I morgon kväll blir det apéro de départ här pa Chemin des Ochettes 3. Inbjudning är uppsatt i affären i byn och vi hoppas på mycket folk.

Jag ska bli äkta svensk igen. Inte bara en sådan som är blond, har bla ögon och som inte har rätt att gå i langkalsonger på vintern ("du måste väl vara van kylan?" - Ja just det, det är därför jag klär mej ordentligt.) Utan också en sådan som fikar, har möjlighet att söndagsshoppa (vet inte vad jag tycker om det), kan komma några minuter försent och ända hinna med bussen, skivar osten i tunna skivor, kan dansa runt en lövad stång utan att folk runtomkring tycker det är märkligt och en sådan som slipper riskera en konverasation på kollektivresan (synd, väldigt synd - detta med spontanitet och blygsamhet är något vi måste jobba med svenskar!).

Äkta svensk ett tag iallafall. Ända tills jag börjar sakna och längta efter de färska baguetterna var morgon, kindpussarna (en tradition jag kanske tar med mej hem - sa se upp och män: raka er!), den obegripliga franskan och alla de höga vidunderliga bergen. Ja visst har jag blivit märkt av mina månader som aupair.

MERCI, alla ni som följt mig och motiverat mig till skrivandet under denna tid. Slutar mitt bloggande nu? Vi far se. Ni kan ju kika in här ibland om i fall att. Men nu tar jag semester med blomster-familjen (som för övrigt borde vara någonstans i norra EM-tvaan med en förhoppningsvis inte helt fullastad bil). Det blir en rundtur i Schweiz med start i Lausanne, mal i Thun och däremellan lite Tessin.

Vi ses i la Suède!

Sur le mont quand le soleil...

Idag är det landssorg. Inte för att en stor bilolycka inträffat eller för att kriget har kommit. Nä, här handlar det om något - i allafall i Schweizarnas ögon - mycket värre (eller?). Förlusten igår i vattenpolo. Eller var det fotboll? En kombination kanske - för blött var det. Det är svart att skriva något om Schweiz idag utan att nämna EM. Den stora festen som hela landet väntat på i månader nu, som man förberett sig för, laddat inför och hängivit sig åt - den är nu över för hemmanationen (inte för att ta ut något i förskott, men jag skulle nog kunna tänka mej att det inte bara är det ena värdlandet, utan också det andra som elimineras inom kort (läs: ikväll).

Trist. Men sådant är livet. Och det är bara att gå vidare. Fotboll är inte allt i livet, trots allt. Och inte ger folket här upp sa lätt inte. Man är vana att bli besegrade, komma sist, åka ut. På söndag ska det kämpas mot Portugal och varför inte utnyttja det tillfället till en fin kväll i glada vänners (och många starka dryckers) lag? Vinst eller förlust - det spelar ingen roll när det kommer till kritan. För vem hade egentligen trott på en fortsättning?

Ps. Rubriken är första raden av den Schweisizka nationalsangen. Ungeför sa mycket som landets invanare kan kan...

Sitter och tittar på gardagens Nationaldagsfirande på svt.se. Silvia vinkar vackert klädd i blagul dräkt och med en lustig sjalett på huvudet, men hon klär i den. Vyer över Stockholm visas med Grönan och slottet. Och jag är avundsjuk på er alla som befinner er där. Inte mest för att ni är i vackra Sverige, far sjunga Den blomstertid nu kommer, kan äta hyvlade hushallsost-skivor på knäckebrödsmackan och slipper tänka på om det är du och ni ni ska tilltala personen ni möter med. Nä, mest för att ni har solen som skiner på er och värme som möter er när ni stiger ut på förstukvisten. De bada saknas här sedan en allt för lång tid tillbaka. Idag regnar det från gråa, tunga skyar och termometern star på 12 grader. 12! Och hela förmiddagen har jag statt bredvid den dyblöta fotbollsplanen i Valmont och hejat och coachat Ependes - klädd i regnställ och med plastpasar i gympadojorna. Efter en varm dusch och mat känns det bättre och mina blafrusna fingrar börjar återfå sin färg. Men fortfarande fattas mig solen. Och det hjälper inte ens att jag ser den på dataskärmen...

Ikväll startar EM. Jag drar till Genève och känner pa stämningen och hoppas slippa regnet.

Om du tänkt styra kosan ner till Schweiz...

...nu när landet fylls med fotboll, fotboll, fotboll och EM drar igång - då kan det vara bra att ta till sig "20 minutes" (gratistidning) do's and dont's, som de publicerade häromdagen:

Do

1. Kom i tid. Det är inte bara väldigt irriterande och ohyfsat, bussarna och tagen kommer att gå hur mycket du än hamrar på rutorna I klockornas land räknas varje lite sekund.

Helt sant, tagen kommer prick pa minuten. Alltid. Utan klocka är man ingen riktig Schweizare. Helst ska det vara en dyr och stor.

2. Prata engelska. Vi har fyra officiella språk, men alla vet i allafall några ord som han tror är engelska.

Hum, det betvivlar jag starkt. Men försöka går ju alltid. Man är ju inte lika hemmakära här som fransmännen i alla fall, utan intresserar sig faktiskt för andra språk (förutom de tre andra som finns i landet).

3. Flörta med oss Schweizare. Vi är blyga och behöver övning. Varning: vi pussar varandra hej och hejda tre gånger på kinden - det är sa vi försöker bli lite lättsammare och mer medelhavslika (som kompensation till frånvaron av hav.

Va?! Blyga Schweizare? Det har jag inte sett några av. Möjligtvis på andra sidan landet då Men här, nej, här är det sällan man far sitta tyst en hel tagresa om någon sitter mitt emot.

Don't

1. Var inte hängiven, känslofull eller helt normal. Det skrämmer livet ur oss.

2. Om du hör Schweiziska män med händerna i fickorna brista ut i lustiga ljud, tyck inte synd om dem! Det kallas joddling och är ett uttryck för glädje. Du är tillåten att le. Men inte hanskratta.

Det sistnämnda är svart att lata bli dessvärre.

3. Ät inte ostfondue en varm dag. Om du inte direkt vill bli tagen för en turist. Fondue är något för dej som inte är rädd för att storkna eller bli hård i magen.

Bra tips!

4. Fråga inte efter gökur, de kommer ifrån Tyskland. Och Stockholm är en stad i Sverige - ett land långt mer norr ut än Schweiz.

Va!? Jag har blivit lurad, är inte gökuren typiskt Schweiziska!? Tur att jag ännu inte köpt mig ett. Och sa denna förväxling mellan Sverige och Schweiz - jag förstar det inte.

5. Misstänk inte att en politisk kupp är på gang när en soldat med gevär kommer och sätter sig på samma bänk som du. Han är bara en del av landets armé som anser att varje soldat måste förvara sitt vapen i hemmet. För inte sa länge sedan slutade de iallafall med att dela ut ammunition - till slut.

Schweiz, världens mest neutrala land och ända ser man militärer överallt (ölhävandes och rökandes dessutom).

När ni har klart för er allt detta är ni väldigt välkomna!

Hemma hos räkan i Forell.

I torsdags förflyttade vi aupairmötet från Svenska kyrkans lokaler på Avenue de la Cour, hem till Marianne i Forel. Det kändes som att komma till Sverige. Inte bara landskapet runt om kring, med skogar, åkrar och hus lite här och var (inte som kutym är här i landet: alla på samma ställe). Utan också att huset allas var kära Majsan bor i är ett prefabricerat, direktimporterat 60-tals tegelhus ifrån just Sverige. Inte en skymt syntes av de annars sa typiska fönsterluckorna, putsade stenfasader eller spetsgardiner för fönstret. Dessutom öppnades ytterdörren utåt - inte inåt.

Marianne med make (en garçon från Valais och anledningen till att Marianne blivit kvar här i landet) sysslade ett tag med att importera en lite bit Sverige vis ackurat dessa färdigbyggda stenhus hit till landet för några årtionden sedan. Det gick sadär. Skälet var att huset saknade både vinkällare och just fönsterluckor. Dessutom frågade man sig om huset verkligen skulle hålla i de Schweiziska stormarna. Suck, dessa tvivlare.

Nåväl, i den bruna plysch-sofforna i det hemtrevliga vardagsrummet prytt med blommor och broderade dukar fikade vi vetebröd och rabarberkaka (min och Lauriannes) och hade allsang på svenska sommarmelodier till prällen Pers ackompagnemang på gitarr. (Var svenska vistradition är förresten något vi ska vara stolta över, den är unik och slår Schweiz joddlande med råge).

Allt andades Sverige denna afton.

Flopp.

Och vad händer med Sverige och Eurovision?
Kan vi inte bara inse att vi lever lite för mycket kvar i det förflutna, i Carola- och Bröderna Herreys-eran, och att vi har för få och dessutom otrogna grannlänger (hur länge sedan var det som Norge gav oss sin tolva?
Den enda lilla behållningen av lördagens Eurovisions-kväll (förutom att den spenderades i en liten stuga i Grindelwald tillsammans med härliga människor och god grillmat) var väl Björn Gustafssons söta fejs i rutan.



För övrigt röstade jag på Sverige i ar. Till ingen nytta visserligen, men ända.

Det är över nu.

Räksalladen blev lyckad och dagarna med kusinerna härliga. Nu har även Emma och Lisa sett la Suisse. De har vandrat sig svettiga och möra i bergen runt Grindelwald. De har sett spektakel utförda av Nico och Noé med klasskompisar. De har fyllt magarna med fondue, choklad, cervelas och Manora-mat. De har klappat ormar. De har besigit landets okuperade terräng i en liten, liten svart, trög cheva. De har shoppat loss i Genève. Och de har fatt sta ut med mej under sex hela dagar.

Men de överlevde och är nu tillbaka i la Suède - en klocka, ost och massa choklad rikare. Och jag har blivit tva kusiner fattigare. Back to basic igen alltsa. Men det ska nog ga. I en och en halv manad till.

Om räkor och kusiner

Har just satt in en omgång Annas havrebaguetter i ugnen. Dem ska vi ha till räksalladen i kväll då morfar och farfar kommer på besök. Räkorna - ja de kommer mina kära treakusiner med. Om en timme landar de i Genève. Och det är lite därför som jag snabbt präntar ner några rader här på bloggen. Just för att meddela att den som väntar på ett djupt, innehållsrikt och intressant inlägg nog kommer att få vänta ett litet tag. Inte sa mycket beroende pa brist på fantasi (som det annars brukar vara), utan mer i brist på tid.

Här har ni brudarna som kommer pa besök - med riktiga räkor!

En lördagförmiddag i Ependes.

I morse var det upp med tuppen som gällde. Vi skulle på "atélier de foot" jag och småkillarna i Ependes. Detta begrepp är (nog) ett schweiziskt fenomen och innebär en liten miniturnering med inbakade fotbollsövningar. Trevlig idé.

Jason, Samuel, Aurélien, Bastien, Guillaume och de andra gjorde riktigt bra ifrån sej. Tre vunna matcher och tva oavgjorda. Som tränare blir man stolt.

Efter turneringen, under den påföljande självklara apéron (vin eller öl, eller far det lov att vara något starkare? Medans barnen leker en bit bort. Och sen tar vi bilen hem.) fick jag beröm av klubbens president som menade på att ungarna genomgått en stor utveckling sedan jag kom. Tack. Det värmer och motiverar. Men innerst inne frågar jag mej om den där utvecklingen inte främst är av det naturliga "växa och bli större och starkare-slaget"?

Under pausen, smaskandes pa den sedvanliga brödskivan med chokladbitar till.

Je deviens quoi?

Uttrycket i rubriken betyder ungefär: "Vad har hänt mej sen sist?" Ja, återigen är det ett tag sedan ett nytt inlägg poppade upp här på bloggen. Nu känner jag därför, medans jag med ena örat och ögat lyssnar/ser på Niklas mat på svt.se, att det är hög tid för en liten uppdatering.

Vad har hänt mej sen sist? Efter en lugn helg med lite arbete hemma och några härliga dagar tillsammans med Kirsten i Djävulshålan (inte sa hemskt som det later - en underbar liten by i alperna - eg. Les Diablerets), började veckan mindre lungt. Jag hade sett fram emot min sovmorgons-vecka länge och vad händer? Jo det Jäggiska huset far besök av ett gäng trädgardsgubbar vars uppgift är att flytta stenmuren brevid huset. Sa klart börjas det i ottan. Sa klart var jag glad när de begav sig av i onsdags.

Fönsterputs, storstädning av barnens rum och fotbollsträning med småkillarna...jag kan konstatera Äntligen Fredag!

Och ännu en dag närmare Sverige...

Varmiddag med helstekt fisk, sparris och rabarberpaj (av rabarber jag stulit hos grannen.) Sen har vi kära Marianne pa svenska kyrkan som fick en krusbärsbuske av oss aupairer da hon firade födelsedag igar. Blott Sverige svenska krusbär har, som ni kanske hört.

Bäst just nu: värme, sol och sommarkänslor. Ledighet. svt.se

Sämst just nu: myggor och solbränna. Evelynes arbetsschema för juni. svt.se