I torsdags förflyttade vi aupairmötet från Svenska kyrkans lokaler på Avenue de la Cour, hem till Marianne i Forel. Det kändes som att komma till Sverige. Inte bara landskapet runt om kring, med skogar, åkrar och hus lite här och var (inte som kutym är här i landet: alla på samma ställe). Utan också att huset allas var kära Majsan bor i är ett prefabricerat, direktimporterat 60-tals tegelhus ifrån just Sverige. Inte en skymt syntes av de annars sa typiska fönsterluckorna, putsade stenfasader eller spetsgardiner för fönstret. Dessutom öppnades ytterdörren utåt - inte inåt.
Marianne med make (en garçon från Valais och anledningen till att Marianne blivit kvar här i landet) sysslade ett tag med att importera en lite bit Sverige vis ackurat dessa färdigbyggda stenhus hit till landet för några årtionden sedan. Det gick sadär. Skälet var att huset saknade både vinkällare och just fönsterluckor. Dessutom frågade man sig om huset verkligen skulle hålla i de Schweiziska stormarna. Suck, dessa tvivlare.
Nåväl, i den bruna plysch-sofforna i det hemtrevliga vardagsrummet prytt med blommor och broderade dukar fikade vi vetebröd och rabarberkaka (min och Lauriannes) och hade allsang på svenska sommarmelodier till prällen Pers ackompagnemang på gitarr. (Var svenska vistradition är förresten något vi ska vara stolta över, den är unik och slår Schweiz joddlande med råge).
Allt andades Sverige denna afton.
1 kommentar:
När kommer du till RIKTIGA Sverige då? Jag pratade med franska med några turister häromdagen. Eller kanske ska jag säga: något som jag tror är franska. Jag vet att den ligger och lurar nånstans. Franskan alltså.
Skicka en kommentar