Tillbaka på 420 meters höjd igen. En nedstigning på cirka en kilometer altitud. Från snöbeklädda toppar och Veysonnaz vidunderliga vyer, har jag nu åter landat i dimman i Suchy - där det ännu är barmark. Det var lördag den 22 december. Familjen Blomsters röda Volvo med alldeles för mycket bakatvikt rullade, något försenat (mors kartläsande?) in i Suchy. Vilken lycka!
En julskinka och ett antal vurpor senare och allt är som vanligt igen. Ja, förutom att Hanna är solbränd.
Bye, bye Blomster. Back to work! Allt det där gick ju bra.
Men sedan, när jag jag såg bilen åter rulla, denna gången bort från Suchy. Ja, då kom klumpen i magen. Varför är det sa att det är först när de kära är långt ifran, som man inser hur mycket de betyder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar