Den svenska matkonsten, del tva: Köttbullarna

Skrivterapi, har ni hört talas om det? För att stilla mina svenska smaklökar där jag sitter på den Schweiziska slätten, kommer här nu ett nytt avsnitt i serien om Svea rikes spis.

Igår ställde jag mej och rullade. Det skulle bli små svenska läckerbitar. Ok, det ska sägas direkt: det är inte endast Sverige som äter dessa. Antagligen är det inte ens vi som är uppfinnarna bakom. (Talade med en finska som hävdade att köttbullarna var deras(!)) Men iallafall, som ordspråket lyder: Blott Sverige svenska köttbullar har, och det är ju sant. Till hjälp (?) hade jag min trogna följeslagare Noémie. Motvilligt i början (köttet såg ju sa äckligt ut, trots att det hade favvofärgen rosa), men senare visade det sig (till min förtret, erkänner jag), att hon rullade bättre än mej. Nåväl, som med all mat måste äkta köttbullar tillverkas, först och främst med kärlek i sinnet, sa jag log åt flickan och fortsatte rulla. Hon tröttnade snart och jag fick smeten för mej själv. Och stekningen. Och det må jag säga, det är en liten konst. För att underlätta: stek först i ugn och därefter i pannan för att fa en fin, brun yta. På detta sätt blir bullarna verkliga bullar och inga järpar, klossar eller köttfärsröror. Dessutom minskas osutvecklingen i köket patagligt... Pa svenskt traditionellt sätt är Köttbullar oslagbara tillsammans med potatis, brunsas och lingon. Den rätten är förövrigt den schweiziska IKEA-restaurangens mest poulära. Sa tillagade även jag rätten igar, till vissas förtjusning men till andras förfäring (som vanligt var flickorna i familjen skeptiska, medan gossarna åt med stor aptit). Hur som helst, köttbullar kommer nog ända att bli ett stående inslag på matsedlen hemma hos familjen Jäggi under detta ar, mest för min egen skull kanske... Men mamma, jag far inte till dem lika bra och lika goda som dina!

Fotnot: Undrar ni varifran alla a med prickar kommer? Jag har upptäckt stavningskontrollen! Äntligen.