Voie 7's disfavör

Ibland är det värt att betala lite extra för att ta tagen innan klockan nitton. Jag gjorde inte det. Och fick vänta, byta, vänta. Voie 7 är ett underbart hemskt tagkort som ger ägaren förmanen att åka gratis efter klockan nitton på kvällen. Detta vill man ju som fattig aupair utnyttja sa mycket som möjligt. Lite för mycket ibland, vilket gör att det kan bli mycket väntan, byten, väntan.
På väg hem från Lucerne igår Klart jag tar 19-taget istället för 18.45-dito. Osmart. mycket osmart. Ledde till 45 minuters väntan liggandes på en kall bänk på Neuchâtels station och slutade med att jag frusen kom hem alldeles för sent (med tanke på den tidiga mandags-morgonen som stundade).

Ekonomiska (= snåla) aupairer finns det gott om. Jag är en.

Lucerne - Luzern

Lucerne. Luzern. En utav Europas mest besökta städer är man sa klart tvungen att besöka. Gjorde det i helgen tillsammans med danska Kirsten. En vacker stad. Och oförutsägbar. Pa ena sidan bron rinner vattnet nedströms. Pa den andra motströms. Och vädret: lördag, sol - och -sitta-ute och-käka-väder. Söndag morgon da vi vaknade upp i var lilla husvagn(!): vinter med stora snöflingor som singlade ner. Allt är oförutsägbart. Allt utom turisterna, och da i synnerhet japanerna som utgör hela 30%. De syntes överallt. Med sina kameror.

-13-

Nu är det bara 13 försök till städningar kvar i Francines överfyllda hus. Bara 13 högar med tvätt som ska strykas. Bara tretton gånger att skrubba barnens handfat och göra dess spegel skinande blank. Bara tretton gånger kvar att damma TV:n, torka köksgolvet, röja bland barnens miljontals leksaker. 13 veckor med gasspis och sodastreamer. 13 veckor med smörgas-kvällsmat och croissant-frukostar. 13 veckor i Suchy. 13 veckor med familjen Jäggi (det kommer inte bli lätt att säga hej då). 13 veckor som aupair. Sedan är det Slut. Fini. Över.

Tretton - ett otursnummer för många En lycka för mej.

Om Rom 2.

Tant qu'il y aura le Colisée, il y aura Rome; le jour où il n'y aura plus le Colisée, Rome aussi n'existera plus.

För obildade inom det franska språket:

Sa länge Colosseum finns, finns Rom; men då Colosseum inte längre finns, kommer inte heller Rom att existera.

Bède le Vénérable, 700-talet

Om Rom.

Roms stads arsringar går inte horisontellt utan vertikalt, alltså nedåt Under historiens gång har man grävt igen gamla kåkar och byggt på med nytt. Rom är som flera städer ovanpå varandra. Basilikan St. Clemence är ett häftigt exempel på detta fenomen. Tre våningar Alla byggda vid olika tidpunkter. I bottenvåningen rinner en flod. Vi var där och beskådade Fascinerande.

Och det är därför, av aktsamhet för historien, som Rom, trots att staden är något av en världsmetropol, endast har två metrolinjer.

Är man alkis om man dricker öl pa taget?

Är man alkis om man en vanlig tisdag dricker starköl på taget? Jo, säkert i Sverige. Men inte i Schweiz.
Är man oansvarig om man skickar i väg barnet till ishallen utan hjälm? Ja, i Sverige. Men inte här.
Är det fel att skala potatis i diskhon? Ja här, men inte i Sverige.
Är tjugo minuters bilfärd för en fotbollsmatch långt? Inte i Sverige, men här.
Är man paträngande om man bjuder in sig själv på en kopp eftermiddagskaffe? Ja, i Sverige. Inte här i Schweiz.

Alltså: Sverige är inte Schweiz - även om vissa tror det.

Djurparksbesök under lovet.

Dalig dag

Ibland känner jag mej som en usel aupair. Ibland är fantasiförradet, uppfinningskreativiteten och leklusten noll. Borta. Sa var torsdagen. Just hemkommen från La Rome, men tankarna fortfarande i den härliga staden. Jag och Nicolas - ensamma hemma. Han har lov och något spännande måste hittas på sa klart (det går ju inte bara att sitta hemma en hel dag...tydligen). Att ta bilen och dra ut på något funkade inte eftersom jag inte visste då tjejerna (som som vanligt gästade hos kompisarna) skulle komma hem. En cykeltur var inte populär, inte heller spela spel. Alors, vad gör man.

Det blev tillslut, efter en tyst förmiddag i det Jäggiska huset, lite fotboll i gyttjan ute på gräsmattan gram tills jag insåg att far i huset inte skulle bli överlycklig över att se sin gröna äng omvandlas till leraker. Litet andningsrum kom vid lunchlagningen - då blir jag ju fast i köket.

Jag, Nico och far runt bordet. Och jag hade sa gärna velat kunna berätta om det där roliga vi hittade på tidigare under dagen. Det fanns inte. Istället var det fars röst som sa: "Hur går det att vara ensam hemma Nico. Uttråkar du dej?" Än tyngre bakslag, även om det inte var menat åt mej. Måste komma på något, måste!

"Vi bakar en äpplekaka!" Entusiastiskt från mej. Nicolas ser inte lika roande ut. Men far skiner upp. "Bra idé!" (Jag visste det, bakverk är ett säkert kort, de går alltid hem hos herrn i huset).Och unge herr är lätt att övertala. "Välkomna till Hannas och Nicos matlagningsprogram". Resten av eftermiddagen skalar vi äpplen och knäcker ägg sa det ryker. Reslutatet blev en mumsig mammaäpplekaka och en aupair bättre till mods.